För att förstå sin nutid och framtid är det viktigt att känna till historien.
Inte minst ger lärdomar om Europas politiska och geografiska utveckling en helt annan referensram, och en helt annan insikt rörande det som nu sker i Ukraina.
Om vi inte förser de uppväxande generationerna med ordentliga kunskaper om det som hänt ökar risken för att de begår samma misstag som människor gjort före dem.
Det blir till exempel lättare för dem att dras med i rörelser med antidemokratiska idéer, eller att de börjar ta de rättigheter och friheter som vi i dag åtnjuter för givna.
Med andra ord: Precis det vi ser hända.
Vilket inte heller är underligt. Historieämnet har under lång tid varit styvmoderligt behandlat inom svensk skola.
Nu ser det ut som att det kommer få ytterligare en törn.
I tidningen Skolvärlden (5/4 2022) skriver Helén Persson, biträdande lektor i utbildningsvetenskap, och Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om de nya ämnesplaner som är ute på remiss: ”Historielärare hör till dem som har allra mest att frukta när förändringens vind drar genom skolorna. Samtidigt som historien bokstavligen tilltar för varje dag som går, har ämnet, med något enstaka undantag, alltsedan andra världskriget tilldelats allt färre timmar.”
Helén Persson och Ulf Zander pekar på att historia, det skolämne som under lång tid handlade om att göra eleverna bekanta med ett historiskt stoff, och göra stora svep i tid och rum, i dag mest fokuserar på utveckling av olika färdigheter som analys och källkritik.
Även om det är viktigt blir det i realiteten omöjligt att lära sig något utan gedigna förkunskaper om den historia som analyserna om historiebruk är tänkta att ha sin utgångspunkt i.
Att historieämnet främst kommit att handla om nutid och framtid är därför djupt problematiskt.
En tydlig bild av vad de menar tonar fram i en debattartikel i Altinget (19/4 2022) av Fredrik Alvén, docent i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, där han beskriver den moderniserade läroplanens målsättningar: ”Historia kan användas på destruktiva och manipulativa sätt. Det visar inte minst Putin när han nu använder historia för att legitimera sitt anfallskrig mot Ukraina.”
För att motverka sådant ska den moderniserade läroplanen ge ungdomar nationsöverskridande historieundervisning.
Ett antal europeiska lärosäten håller gemensamt på att ta fram kursplaner med teman som genushistoria, maktrelationer och gränsöverskridande: ”Eleverna får arbeta med historiska metoder och sålunda förstå vad historia är och hur den skapas.”
Ambitionen att bilda goda demokrater, med förmåga att se olika perspektiv, är god. Men om allt mindre tid ägnas åt det förflutna i ett ämne som per definition ska handla om just det – och stora delar av de redan för få timmarna läggs på att med vår tids moralglasögon dekonstruera olika tidsepoker – kan det innebära att historieämnet inom en snar framtid blivit irrelevant.
Den utvecklingen behöver vändas.
Den svenska skolan har inte råd att bli historielös.