Barn rör sig mindre. Det är fakta, och det är oroande för deras hälsa och utveckling. En förklaring som ofta ges är tillgången på stimuli och underhållning från skärmar, som till skillnad från forna tiders barnprogram är tillgängliga och pockar på uppmärksamhet dygnets alla timmar. Det är en rimlig delförklaring, men inte den enda.
En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet visar att hälften av alla lekplatser i svenska kommuner försvunnit de senaste 25 åren. Barns lek är inget kommunerna satsat på – och om man gjort det är det på fel sätt. Många små, lokala lekplatser för ett litet närområde har ersatts med stora skrytbyggen som ska finnas till för barnen från ett större område. De lekplatserna verkar kanske häftigare – problemet är bara att för barnen som bor längst bort blir leken mindre tillgänglig. Lek blir något som föräldrarna måste följa med eller skjutsa till, och en stor del av barns självständighet försvinner. Att som liten få gå själv till lekplatsen och utforska sin närmiljö blir en frihet för färre.
I Dagens ETC (8/5) kallar forskaren Märit Jansson utvecklingen för att leken privatiseras. Från allmänna lekplatser öppna för alla går vi till egna studsmattor och pooler i privata trädgårdar eller lekland som kräver att man betalar inträde. Det är inte bara tråkigare för barnen, utan eroderar antalet mötesplatser för både vuxna och barn.
Ett stort problem är strikta säkerhetsregler. Många kommuner anger själva att det är en viktig orsak till att lekplatserna försvunnit. Krav på mjukt underlag, som är dyrt att anlägga och underhålla särskilt på små lekplatser, är bidragande. Och inte bara till att lekplatserna flyttar längre från många barn, och försvårar vardagsleken, utan även till att lekplatserna som faktiskt byggs är tråkigare. Det blir gummimattor med prefabricerade redskap, en steril miljö som kanske uppmuntrar till fysisk rörelse men dödar fantasin. Det är nog få som ser en sådan lekplats och önskar att de var barn igen.
En lekplats ska såklart inte vara farlig för barn, men behöver tillåta barn att testa, utforska och själva lära sig utvärdera risker. Som tur är finns rimliga förebilder som satsar på lekplatser som faktiskt är roliga. En sådan är Örebro kommun, som har en planerare som säger till ETC att lekplatserna "ska vara tillräckligt säkra, men inte för säkra."
Istället för att placera lekredskapen i en onaturlig plastmiljö, får de ta plats i naturen – där stock, sten, löv och gren uppmuntrar barnen att utforska och själva utforma sin miljö. Örebro har i sin tur tagit inspiration från England, där myndigheter och forskare tagit fram "balanserade riskbedömningar" – något som uppenbarligen även skulle behövas i många svenska kommuner. För att lekplaser blir så tråkiga att barn inte vill leka på dem innebär också en risk som behöver beaktas.
Med tråkiga lekplatser som är svåra för barnen själva att ta sig till, kommer det vara svårt att locka barnen bort från skärmarna. Det behövs ett mer attraktivt alternativ än vad barnen erbjuds. Färgglad gummi duger helt enkelt inte, det behöver även vuxna utan barnasinnet kvar kunna förstå.