Det har sagts många gånger och av många.

Det är i Norrland som det händer. Över 300 miljarder kronor ska investeras i olika industriprojekt längs Norrlandskusten de kommande 20 åren. Och då är inte alla gruv- och turistprojekt i Västerbotten inräknade.

Den beräkningen gjordes för lite mer än ett år sedan av Västerbottens Handelskammare.

Sedan dess har den statliga gruvjätten LKAB presenterat jätteinvesteringarnas jätteinvestering. Bolaget ska satsa uppemot 400 miljarder kronor på en fossilfri järnmalmsproduktion. Vätgas står i centrum för satsningen.

700 miljarder kronor är mycket pengar. Oerhört mycket pengar. Det är lika mycket som regeringen satsar på infrastruktur under perioden 2018–2029. Det som brukar beskrivas som den största järnvägssatsningen i modern tid.

Vilket osökt för oss in på ämnet infrastruktur.

För att alla dessa jätteinvesteringar längs Norrlandskusten ska kunna förverkligas behövs infrastruktur. Väl fungerande sådan. Och är det gott om stora, spännande industriprojekt så är det ont om infrastruktur som håller samma klass.

Tågen norr om Umeå tuffar fortfarande fram på en enkelspårig järnväg med nästan 130 år på nacken. Vägarna är slitna.

Norrbotniabanan har blivit en politisk slagpåse mellan rött och blått. Rött anklagar blått för att de ingenting gjorde när de styrde och ställde i Sverige. Blått anklagar rött för att de ingenting gör när de styr och ställer.

Eller som den moderate riksdagsledamoten Edward Ridel från Umeå skriver i en interpellation (2020/21:241): ”Regeringen har verbalt haft höga ambitioner i fråga om Norrbotniabanan. Men det går att konstatera att det hittills inte byggts en meter järnväg. Nu har Trafikverket i sitt inriktningsunderlag meddelat att myndigheten vill att sträckan mellan Umeå och Skellefteå ska försenas och sträckan till Luleå ska skjutas på oviss framtid. Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth: När bedömer ministern att järnvägen mellan Umeå och Luleå kommer att vara färdigställd?”

Svaren från infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) var ungefär lika svävande som små lätta moln.

Om Norrbotniabanans brist på framskridande är en besvikelse är det desto roligare att kunna konstatera att i Skellefteå pratas det mindre och görs mer. Där händer det.

Coronapandemin har lagt en dyngsur yllefilt över nästan allt vad kommunikationer heter. Flyget och flygplatserna har drabbats oerhört hårt. Efterfrågan på flyg har gått ned till historiskt låga nivåer.

I Skellefteå kämpar flygplatschefen Robert Lindberg i dubbel motvind. Dels har han en allmänt utbredd flygskam att slåss emot. Den och pandemin har gjort att flygtrafiken minskat med 80–90 procent.

Dels visar den kommunalt ägda flygplatsen röda siffror år ut och år in. Vingar för skattepengar så att säga.

Ändå satsar man. För att Skellefteå behöver flyget. För att kommunens exempellösa expansion behöver det. För att näringslivet behöver det. För att människor behöver flyget för att snabbt kunna förflytta sig över längre sträckor.

I teorin går det med tåg att ta sig till soliga sandstränder i Indien. Men knappast i praktiken. Förvisso åkte Rabindranath Tagore, Nobelpristagare i litteratur 1913, från Stockholm via Jörn till Indien i tåg. Men det var då det.

Skellefteå Airport satsar vidare. I grön riktning. Förra året blev man en av Sveriges, Europas och troligen även världens första flygplatser med nollutsläpp av fossil koldioxid.

Uppvärmningen är fossilfri, elen är grön och flygplatsen fordonsflotta tankar fossilfritt.

Men det räcker inte. Att flygplanen är långtifrån lika miljövänliga som flygplatsen är ingen hemlighet.

Hela flygindustrin är beroende av att flygets miljöomställning tar fart.

2021 fortsätter den gröna omställningen med bioflygbränsle och landets kraftfullaste elstolpar för elflygplan. Det finns också planer på satsningar på vätgasflyg.

Och mest spännande. Inom några år är det tänkt att Skellefteå Airport ska bli först i landet med kommersiella flyglinjer med elflygplan. Vilket Norran tidigare berättat om.

Och allt detta i ”lilla” Skellefteå. En region som tack vare tillgången till kunnande inom batteriteknologi och elförsörjning fått unika förutsättningar för att utveckla fossilfritt flyg, framtidens flyg.

Vi måste göra det för våra barn och barnbarn, konstaterar flygplatschefen Robert Lindberg.

Vi ska vara stolta över vårt Skellefteå. Stolta för att kommunen och dess industrier ligger i framkant inom så många områden. Men vi måste också våga berätta hur duktiga vi faktiskt är.