Samhällsdebatten behöver mer känslor, drömmar och magi

Motkrafterna mot politisk populism står handfallna. De bemöter känslor med fakta och framstår ofta som tondöva och överlägsna.

Magiskt. Inte bara inom underhållningsbranschen, utan även i samhällsdebatten, bör det finnas magi.

Magiskt. Inte bara inom underhållningsbranschen, utan även i samhällsdebatten, bör det finnas magi.

Foto: UWE LEIN

Ledare2024-08-01 08:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Innehållet i korthet

  • Debatten kring politisk populism och fake news behöver mer känslor och drömmar, inte bara fakta.
  • Motståndare till fake news har fokuserat på att korrigera felaktigheter men detta har haft begränsad effekt.
  • Artikeln uppmanar politiker att erkänna fakta med emotionella argument för att nå ut till allmänheten.

För ungefär tio år sen fick så kallade faktakollar ordentligt genomslag, ofta förmedlade av massmedia, civilsamhälle och myndigheter. Tanken var att dra undan mattan på världens Trumps och Farages genom att påpeka faktafel i deras politiska budskap och mata fake news i grind. Så blev det inte. Studier tyder på att faktakollar sällan når ut brett och har en ganska begränsad effekt.

Hittills har motrörelsen mot fake news byggt på att nyckeln till ett sunt, offentligt samtal ligger i att hitta rätt form eller kanal för faktaförmedlingen (tänk satsningar på sociala medier för att ”vara där ungdomarna är”). Det har lett till magplask efter magplask. Som en kvantforskare lite matt konstaterade: ”Folk bryr sig inte om grafer, inte ens om de har roliga färger”.

Fakta är viktigt, men fakta behöver en känslomässig klangbotten för att nå fram. Ta mig själv som exempel. Jag växte upp i minnet av andra världskriget. För min morfar var den nazistiska invasionen inte längre bort än glöden från tyskarnas cigaretter på andra sidan gränsen mot Norge där han tjänstgjorde. Min mormor önskade sig livet ut, en deciliter vispgrädde i födelsedagspresent, som ett långfinger mot minnet av ransonering. Berlinmuren föll när jag fyllde fyra och jag förstod att något stort hänt. Under uppväxten mötte jag skildringar av hur det var i öst vid kompisars middagsbord och i litteraturen. Kriget på Balkan blev konkret genom flyktingströmmar, insamlingar och nyhetssändningar. 

Att någon räknar ut hur mycket det kostar att ta emot en flyktingfamilj kan tydliggöra en kalkyl eller trade-off. Men jag värdesätter helt enkelt rätten att skapa sig ett liv, internationell rätt och alla människors lika värde högre än mycket annat. På samma sätt kommer den som känner obehag av att höra böneutrop inte ändra sig för att någon säger att böneutrop inte är skadligt. 

Att vara människa och medborgare är så mycket mer än att rationellt ställa fakta mot varandra. På gott och ont. Just nu verkar just invandrings- och islamfientliga partier ensamma om att inse och utnyttja det. SD gillar inte invandrare eller islam. Visst kan de ibland presentera några fakta kring invandringens kostnader eller saxa någon mening om radikal islamism från en myndighetsrapport. Men nyckeln till framgången ligger i bandet som skapas när människor får sina oroskänslor bekräftade. 

Motkrafterna i politiken verkar handfallna. Den som bemöter känslor enbart med fakta framstår lätt som tondöv och överlägsen. Det är ingen slump att vi kallar perioden när vetenskapen vann mark och religionen tappade för Upplysningen. De hundratals kvinnor som brändes för häxeri hade onekligen vunnit på mindre känslor och mer fakta. Max Weber beskrev fångande moderniteten som en process där världen ”avförtrollades”. Men ett fritt samhälle är i ständig förändring, vilket kräver marginaler för att fascineras av det oväntade. Fakta räcker inte för att hålla ett fritt samhälle igång. 

Populister på ytterkanterna kan inte vara de enda som erbjuder en förtrollad framtid. Alla politiker måste våga vara lika romantiska. Därför vore det uppiggande med en icke-populistisk politiker som utöver fakta också vågade ge röst åt det oförklarliga i tillvaron.