Runt om i världen rasar ett stort antal konflikter.

Hemskheter, grymheter så ohyggliga att de är svåra att förstå, nästintill omöjliga att ta till sig. Det har blivit allt vanligare att bomber och missiler riktas direkt mot civilbefolkningen. Sjukhus bombas sönder och samman. Systematiska våldtäkter har ersatt gevär.

Nej, gevären lades inte åt sidan. De gamla krigen, kriserna och konflikterna lever vidare. Hittar hela tiden nytt bränsle i en tid när all kraft i stället borde vara inriktad på att bekämpa en gemensam fiende: coronapandemin.

I krigens fotspår pågår det humanitära katastrofer like varstans i världen: i Jemen, i Syrien, i Sydsudan, i Somalia, i Afghanistan, i Demokratiska Republiken Kongo, i Myanmar, i Mali och i Tchad. De nordkoreanska ledarna har varnat för ännu en svältkatastrof.

Det är länder långt, långt bort. Länder som vi knappast ens skulle tänka tanken att besöka. Om vi inte var tvungna. I varje fall inte nu.

Betydligt närmare är det till Ryssland. Ett land som under president Vladimir Putins ledning gillar att visa musklerna.

Steg för steg har Ryssland skärpt tonläget mot omvärlden. Krigen i Georgien och på Krimhalvön visade med all önskvärd tydlighet hur långt det moderna Kreml är berett att gå i sina storryska ambitioner.

Det där med att visa musklerna blev väldigt tydligt för en tid sedan. Uppemot 100 000 ryska soldater placerades ut längs gränsen mot Ukraina. Först sades det vara ett svar på ukrainska aggressioner, sedan en militärövning, för att sluta som ett trupptillbakadragande.

Vad ville Ryssland egentligen uppnå?

Det ryska agerandet kan ses som en gammeldags maktdemonstration. Det kan också vara ett sätt för president Putin att rikta strålkastarljuset bort från den knepiga inrikespolitiken med förgiftningen och fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj – som fått den inhemska oppositionen att försöka höja tonläget – och ett utbrett missnöje över pandemihanteringen.

Självklart finns det någon form av baktanke. Oavsett vilken så har Ryssland lyckats med en sak. Och det är att skapa osäkerhet i omvärlden. Eller som Gudrun Persson, Rysslandsexpert och forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterar i en TT-intervju (25/4 2021): ”Omvärlden ska sväva i osäkerhet. Det är en smart militär strategi från rysk horisont.”

En smart militär strategi som blir än smartare med tanke på de osäkra tider vi lever i med en pågående coronapandemi, Brexit och politisk polarisering. Europa har försvagats. Sammanhållningen är satt på prov. Allt det där är Vladimir Putin självklart väl medveten om.

En annan faktor att ta hänsyn till är att USA fått en ny president i demokraten Joe Biden.

Se därför det ryska vapenskramlet som en del i ett maktspel mellan Putin och Biden och hans regering.

Konflikten i Ukraina har pågått sedan 2014. Över 13 000 har dödats, av dem många tusen civila.

Missnöjet med den dåvarande presidenten, den starkt Rysslandsvänlige Viktor Janukovytj, hade legat och pyrt länge. Den tändande gnistan var när han vägrade skriva under ett samarbetsavtal med EU.

Janukovytj försökte slå ner demonstrationerna med våld, misslyckades, och flydde till Ryssland.

Ryssland annekterade Krimhalvön, i strid med internationell rätt, och ryskfödda separatister i Donbass utropade två utbrytarrepubliker som i dag har mycket nära och starka band till Ryssland. Resten är, som det brukar heta, historia.

Då handlade det om EU, nu kan det mycket väl komma att handla om Nato.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj menar att det enda som kan få slut på konflikten – vid frontlinjen sker regelbundet sammanstörningar mellan ryskstödd lokal melis och den ukrainska armén – är ett ukrainskt Natomedlemskap.

Vilket knappast lär ske. Nato vill inte hamna i konflikt med den stora björnen i öst – om det går att undvika.

Vi lever i tider av osäkerhet. En gyllene möjlighet för auktoritära regeringar och länder att destabilisera det som redan är instabilt. Söndra och härska (divide et impera) som kung Ludvig XI av Frankrike uttryckte det.

Ryssland har kallat tillbaka sina trupper från gränsen till Ukraina. Det meddelade landets försvarminister Sergei Shoigu i förra veckan. De förband som har varit involverade i övningar i områdena ska återvända till sina baser senast den 1 maj.

Den ryska testballongen har landat.

Om man är nöjd med resultatet är svårt att säga.

Helt klart är i varje fall att den inte skickades upp av en slump. Utan med en baktanke.

Därför måste Europas demokratier vara på sin vakt, såväl politiskt som militärt.