Att demokratiska politiska partier utvärderar och omprövar sina ståndpunkter i takt med tiden är inget konstigt. Snarare vore det märkligt, till och med obehagligt, om det inte fanns utrymme att tänka om och nytt när verkligheten förändras. Att Socialdemokraterna tillsatt 11 arbetsgrupper för att ta fram vad man kallar “En ny riktning för Sverige 2030” är därför inget att lägga vikt vid. Om det inte vore för att Sveriges största parti, när grupperna nu presenterat vad de kommit fram till, visar sig simma runt i en sörja av trött nostalgi och populism.

Å ena sidan drömmer sig S tillbaka till en tid när Sverige var “världens mest rättvisa land”. Det vill säga ett Sverige som styrts av socialdemokratisk hegemoni, där de partier som inte var socialdemokrater triangulerade vilt åt vänster. Där skatterna ständigt blev högre och det knappt lönade sig att studera vidare eftersom lönestrukturen var hårt sammanpressad. Där i princip alla barn tvingades gå i den skola som kommunen bestämt. Ett Sverige präglat av jantelag och sosseri. DDR-Sverige kallades det bestämt.

Å andra sidan lägger sig S (bara detta är ett konststycke) platt för den verklighetsbeskrivning som har sitt ursprung i högerns utmarker. Människor i behov av skydd verkar numera främst ses som problem och hårdare tag och slutna gränser har accepterats som den bästa lösningen. “Vi har misslyckats” heter det. Den S-politik som förts på migrations- och integrationsområdet under 2000-talet beskrivs som “en fullständig katastrof”. Samtidigt menar riksdagsledamoten Lawen Redar, som skrivit en av rapporterna, att den väg man nu slår in på är “klassisk socialdemokrati” (SVT 27/11).

Inte särskilt överraskade har den tagelskjorta Socialdemokraterna offentligt frotterar sig i renderat ett stort antal “var var det vi sa”. I viss mån är det förståeligt. Att läsa hur gruppen för “Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” skriver att “Utan möjlighet att tala, läsa och skriva det gemensamma språket blir människan en främling inför sitt eget samhälle. Att behärska det gemensamma språket är en nödvändighet för att fullt ut ta del av samhällsgemenskapen och det demokratiska samtalet” samtidigt som man drar sig till minnes hur Liberalernas dåvarande partiledare Lars Leijonborg fick löpa gatlopp i media efter att partiet 2002 föreslagit ett språktest för individer som söker medborgarskap, och av statsminister Göran Persson (S) anklagades för att “blinka med högerögat” är i det närmaste chockartat.

Likaså hur socialdemokratiska företrädare är ute och pratar om hur “samhället” av rädsla för att stigmatisera inte velat lyfta de problem som en uppstått när många människor med stora behov invandrat hit. Sanningen är ju att både flera partier, opinionsbildare, forskare och andra lyft precis dessa svårigheter under lång tid. Bara inte S och deras vänner till vänster.

Att S äntligen förstått vikten av en grundläggande samhällsgemenskap på en språklig och kulturell nivå är naturligtvis utmärkt. Likaså att man insett att kravlöshet leder till utanförskap. Samtidigt bär partiets analys, lösningar och daterade folkhemsdrömmar tydliga likheter med vad man skulle kunna kalla “klassisk sverigedemokrati” och leder till frågan om vad S egentligen är för parti? Ett utan själ som kombinerar det sämsta från dåtiden och nutiden för att dra missnöjesröster i framtiden?