Kommunfullmäktige är en kommuns högsta beslutande organ.

Här kan alla ta del av den politiska debatten utan att den först filtrerats genom medias tolkningar av vad som sägs. För hur neutral nyhetsbevakningen än försöker vara så påverkas journalisternas rapportering av vad hen bär med sig ”i ryggsäcken”.

Med det sagt är det oerhört viktigt att kommunfullmäktige är och förblir ett debattforum med högt i tak där man får säga vad man tycker, där olika åsikter får komma fram, där oppositionen får kritisera och där majoriteten ges möjlighet att försvara sig.

Naturligtvis inom kommunlagens ramverk och begränsningar.

Om miljöpartisten Hans Brettschneiders interpellation om ”återkallande av tillstånd för Hednäs kraftstation” och liberalen Christina Soldans fråga om ”kommunens krisberedskap” var inom eller utom kommunlagens ramverk och begränsningar återlåter jag till kommunfullmäktiges majoritet och kommunens tjänstemän att avgöra.

Utanför tyckte kommunfullmäktiges ordförande Daniel Ådin (S) och hänvisade till kommunallagen och stoppade Brettschneiders interpellation och Soldans fråga. Brettschneiders interpellation på grund av att beslutet inte tagits i kommunstyrelsen utan i Skellefteå Krafts styrelse, och Soldans fråga på grund av att den svällt så mycket att den inte längre kunde betraktas som en fråga.

Så nu får Skellefteborna inte veta vad kommunstyrelsens ordförande Lorents Burman (S) tycker och tänker kring Hednäs. Vad han ser för fara med att politiker ”framför felaktiga alternativt vilseledande information (eller i andra fall undanhåller fakta) vid debatter och beslut”, som det står i Hans Brettschneiders interpellation.

Det hade varit intressant att veta.

Saken är nämligen denna: När frågan varit uppe i politiska nämnder har S varit eniga och motsatt sig avveckling. Bland annat har man lyft vikten av stabil och reglerbar kraft. Men nu när Skellefteå Krafts styrelse tog inriktningsbeslutet om återkallandet av tillståndet för Hednäs kraftstation framhölls bland annat att reglerförmåga saknas.

Så vem i hela världen kan man lita på?

Ytterligare ett bevis på den tysthetskultur som råder i Skellefteå kommun, menade Brettschneider innan han modstulen och uppgiven återvände till sin plats.

Skellefteborna får heller inte veta om kommunstyrelsens ordförande Lorents Burman (S) tycker att Skellefteå kommun har ”en bra krisberedskap för att säkerställa skelleftebornas trygghet?”

Frågan var skriven innan Rysslands invasion av Ukraina. kf-ordförande Ådin menade att det kriget förändrat förutsättningarna för frågan och att den därför inte längre kunde betraktas som en fråga som det går att ge ett snabbt och enkelt svar på.

Med den motiveringen lät sig en tolerant Christina Soldan nöja: ”Jag vill inte bråka”.

Hur som helst. Bortom alla tolkningar av kommunallagen och dess skrivningar är det trist och tråkigt att kommuninvånarna inte kunde ta del av säkerligen intressanta och välformulerade synpunkter och svar från kommunstyrelsens ordförande.

Draget till sin spets är det en fråga om demokrati.

För den som är konspiratoriskt lagd är det svårt att bortse från tanken att det är halvåret kvar till valet. Ju mindre kritik, desto bättre. Men sådana konspirationsteorier är upp till andra att föra fram.

Det är ett halvår kvar till valet. Partierna kraftsamlar, slipar de ”verbala knivarna”, tonläget höjs i debatten. Ett ämne som Skellefteborna lär få stå ut med ända fram tillvaldagen och bortom densamma är vad och hur mycket som ska drivas i kommunal kontra privat regi.

Socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S) fortsätter mellan raderna att hävda att omsorgen i Skellefteå är bäst.

Hur det egentligen är med den saken kan läsas i flertalet färska reportage om ”omsorgskrisen” i Norran.

Medan den borgerliga alliansen med emfas hävdar att kommunen med hjälp av privata företag kan bättre. Någonstans däremellan lär en realistisk bedömning ligga. Men vem som driver verksamheter, offentliga eller privata, får aldrig förvandlas till ett självändamål.

Det finns bra ”boenden” i kommunal regi och det finns dåliga precis på samma sätt som det finns bra och dåliga i privat regi.

Det viktiga är inte vem som driver verksamheterna utan hur de drivs, till vilket pris och att det finns valfrihet. Morgondagens äldre lär knappast acceptera att bli slussade till kommunalt drivna ”boenden” utan möjlighet att välja utförare.

Det har hänt en hel del i frågan, det går successivt i rätt riktning, men det görs för lite och det som görs det görs för långsamt.