Inom statsvetenskaplig forskning är det vanligt att behandla stater, och dess ledare, som rationella aktörer på den internationella arenan.
Stater förväntas agera logiskt och faktamässigt utifrån sina intressen.
Men vad händer när auktoritära stater anammar konspirationsteorier och desinformation i sina säkerhetspolitiska doktriner?
Det är tyvärr precis det som just nu sker på andra sidan Östersjön.
I början av juli uppdaterade Ryssland sin nationella säkerhetsstrategi. Förnyelsen görs traditionsenligt vart sjätte år enligt presidentdekret. Även om uppdateringen sker rutinmässigt finns det skäl till oro.
Strategin konkretiserar i mångt och mycket den retorik som basunerats ut från Vladimir Putin och hans lakejer under de senaste åren.
Strategin innehåller allt från det västliga ”hotet” om statsunderstödda revolutioner till hur Ryssland måste skydda sina andliga och traditionella värderingar från vad som kan tolkas som det ”omoraliska” väst.
Andra stater, företag och välgörenhetsorganisationer, som arbetar för exempelvis demokrati och HBTQ-rättigheter i Ryssland, beskrivs återigen som ett hot mot det ryska samhället. Samtidigt som Kreml anser att hotet om militärt våld ökar mot landet.
Kort och gott är allt och ingenting ett säkerhetshot mot Ryssland, enligt Putins styre.
I den nationella säkerhetsstrategin framträder en konspiratorisk syn på världspolitiken där Ryssland är särskilt ansatt av västvärlden, både militärt och idémässigt. Liknande slutsatser drogs redan 2020 inom Rysslandsforskningen.
Det ryska politiska etablissemanget har anammat en illiberal, anti-västlig och konspiratorisk syn på Rysslands roll i världspolitiken.
Landet är under ett konstant hot från västvärlden och Kreml behöver vidta preventiva åtgärder för att värja sig mot de i praktiken imaginära hoten (Martin Kragh et al: Conspiracy theories in Russian security thinking).
Det ”preventiva” i det här fallet har än så länge tagit sig uttryck i aggressiva hot och våld mot inhemska kritiker, som den fängslade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, men, som bekant, även genom krigen mot Ukraina och Georgien.
För svensk del har de ryska aggressionerna bestått av både retorik och handling under de senaste åren. Militärt har ryska flygplan upprepade gånger kränkt svenskt luftrum och desinformationskampanjer har riktats mot såväl privata som offentliga aktörer.
Det spelar ingen roll att Sverige, eller EU för den delen, i realiteten inte utgör ett militärt eller politiskt hot mot Ryssland.
För att parafrasera Rysslandsexperten Peter Pomerantsev: ingenting är sant och allting är möjligt när en auktoritär stat drivs av och agerar utifrån konspiratoriska illusioner i stället för fakta.
Det är precis därför som Sverige behöver vara på sin vakt, särskilt i Östersjön där västliga och ryska intressen möts.
När svenska beslutsfattare bedömer Ryssland måste de förstå att Kremls beslutsfattande baseras på konspiratoriska förväntningar om väst – inte på vad som faktiskt sker i verkligheten.
Vi har tyvärr att göra med en auktoritär stat som inte låter sig övertygas av rena fakta.
Det är en reell fara för alla, framför alltför Rysslands grannar, det vill säga vi.