På stadshuset i Vilnius sitter en skylt gjuten i järn med ett citat av George W Bush från 2002: “Anyone who would choose Lithuania as an enemy has also made an enemy of the United states of America.” Då, 2002, två år innan de baltiska staterna gick med i Nato, hade ett drygt decennium gått sedan de hade frigjort sig från Sovjetunionen. Även om man förstod att de baltiska staterna, på grund av sin historiska erfarenhet, hade bråttom in i militäralliansen, så kändes hotet om en ny invasion långt borta. Som ryska oppositionella brukar säga om den ryska regimen “På den tiden var regimen vegetarian”. Nu har blodtörsten vaknat och George W Bushs ord inger en välbehövlig känsla av trygghet.
Den 11 och 12 juli är det Nato-toppmöte i Vilnius. Naturligtvis är det Rysslands krig mot Ukraina som sätter agendan. I Litauen hänger den ukrainska flaggan och den litauiska överallt sida vid sida. De två betyder samma sak, bara olika tempus. Den litauiska “vi kastade ut den där dj-la ryssen” och den ukrainska “vi ska kasta ut den där dj-vla ryssen”. En del av de stridsvagnar som rullar i Ukraina idag stod vid Vilnius tevetorn i januari 1991, då ett avgörande slag om Litauens frihet stod mellan sovjetiska trupper och obeväpnade litauiska civila. För många litauer är kriget i Ukraina bara en fortsättning på samma befrielsekrig.
Under kalla kriget gick gränsen mellan öst och väst genom Östersjön. En litauisk man född på, 60-talet, har berättat hur han som barn hittade svenska färgglada plasthinkar på stranden, sådana som det varit lingonsylt i. Han tog med dem hem, ställde dem i bokhyllan och drömde sig bort till väst. I dag kan man köpa svensk lingonsylt i Vilnius. Nu, när det ryska imperiet faller samman, har Östersjön återigen blivit ett innanhav som förenar.
Litauens utrikesminsiter, Gabrielius Landsbergis, son till frihetskämpen och Folkfrontsledaren Vytautas Landsbergis, uppmanade i juni Turkiet att släppa in Sverige i Nato. “Vi pratar inte bara om Sveriges säkerhet, inte bara om Skandinaviens säkerhet, utan också om Östersjöregionen, som vill bli säkrare och tryggare.”
De säkerhetsgarantier Ukraina fick 1991 är inte mycket värda nu. Av Nato-stadgans artikel fem framgår tydligt att man måste vara med. Det är också tack vare den styrka det ger som Litauen nu vågar föra en tuff utrikespolitik, bland annat komma på kant med Kina över Taiwan. Att detta lilla land är en självständig aktör på den utrikespolitiska arenan var något som den svenska regeringen så sent som 1989 inte kunde föreställa sig. Utrikesminister Sten Andersson (S) ansåg att “Det är utan tvekan så att en stor majoritet, också inom Folkfronten, inser att självständighetssträvandena måste ske inom Sovjetunionens ram.” Vytautas Landsbergis skulle nog protestera mot att bli tillskriven en sådan insikt.
Kabinettssekreterare Pierre Schori ansåg: "Vi vill inte isolera våra kontakter till Baltikum eller bidra till någon separatism där." Idag hävdar samme Schori att man inte ska ha bråttom med ett Nato-medlemskap, detta för att det skulle hindra Sverige att föra en självständig utrikespolitik. Någon borde fråga Pierre Schori om det 1989 var ett utslag av självständig utrikespolitik att förneka att Baltikum var ockuperat av Sovjetunionen.
Sveriges Nato-medlemskap är förhoppningsvis en fråga om tid, men de baltiska ländernas historia visar att det inte skadar att ha bråttom. Förmodligen är det också en hållbarare strategi att arbeta nära sina närmaste allierade kring Östersjön än att kompromissa och krypa för värstingen i klassen.