I Danmark, vårt södra grannland, har man i dagarna tagit fram ett avtal för att minska bostadssegregationen.
Avtalet, som en majoritet av partierna i Folketinget står bakom, innefattar en målsättning om att inget bostadsområde 2030 ska ha mer än 30 procent invånare med invandrarbakgrund.
I en intervju med DR, Danmarks Radio, uttryckte bostadsminister Kaare Dybvad Bek (S) att man ”vill se fler blandade områden där det bor både personer med dansk och annan etnisk bakgrund” (Sveriges Radio 23/6 2021).
Det är lätt att sympatisera med idén att vilja motarbeta utanförskap. Många bostadsområden runt städerna har förvandlas till etniska enklaver präglade av social utsatthet, kriminalitet och otrygghet.
Behovet av att göra någonting för att utvecklingen inte ska fortsätta åt fel håll är stort – och att de danska politikerna agerar är förståeligt. Samtidigt är fokuset på etnicitet och ursprung både onödigt och olyckligt.
Att människor inte är födda i Danmark – eller i Sverige, där vi har en liknande situation – är inte det egentliga problemet.
Problemet är att människor som saknar egen försörjning, och inte heller har kunskaper som gör att de kan orientera sig i samhället, samlas eller placeras på vissa platser.
Då skapas miljöer som inte är bra för någon, särskilt inte för de barn och unga som växer upp utan trygga väletablerade förebilder.
Människor med liknande ursprung känner trygghet i att bo nära varandra när de flyttar till ett annat land. Det är varken nytt eller konstigt.
Tvärtom är det naturligt. Svenska pensionärer på spanska solkusten håller ihop liksom Volvoanställda som flyttar med sina familjer till Belgien. I New York – och flera andra platser i USA – finns stadsdelar som Chinatown och Little Italy, som fortfarande är starkt präglade av den kultur migranter som kom under förra seklet förde med sig.
I Södertäljes villaområden ägs många hus av assyrier/syrianer. Så länge enklaverna är en del i ett fungerande ekonomiskt ekosystem och har en interaktivitet med majoritetssamhället som bygger på ett givande och ett tagande spelar det mindre roll var människor är födda.
Svårigheterna uppstår när utsatthet blir en del av identiteten.
Det de danska politikerna borde ha som mål i stället för maximal procent invandrare är därför att inget bostadsområde 2030 ska har mer än en viss procent icke självförsörjande vuxna människor.
Det vore även något för Sverige att fundera över som en väg bort från segregation och utanförskap.
Redan nu finns det kommuner som arbetar aktivt och inte placerar människor som lever på ekonomiskt bistånd i områden som redan är hårt socialt utsatta.
Häromåret kom också förändringar i EBO-lagen (Lagen om eget boende) som syftar till att motverka att flyktingar bosätter sig i utanförskapsområden.
Samtidigt finns det andra kommuner som utan reflektion hyr ut lägenheter till människor som lever på bistånd, och som saknar kontakt med det svenska samhället, i samma trappuppgångar. Det är i längden ohållbart.
Vill man komma åt bostadssegregationen är det på sociala faktorer och självförsörjande fokus måste ligga. Inte på födelseland.