Hösten 2004 höggs en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna ihjäl i Linköping.
Länge såg det ut som om dubbelmordet skulle förbli olöst. Men efter nästan 16 års utredningsarbete med över 7 000 förhör, 13 000 tips och 5 000 dna-topsningar kunde polisen för en tid sedan gripa en misstänkt gärningsman.
Det sägs att det är Sveriges mest omfattande polisutredning efter Palmemordet.
I tv-seriernas värld löses så kallade kalla fall på löpande band. Och även om verkligheten ser annorlunda ut så finns det en gemensam nämnare mellan fiktion och realitet. Det är att analystekniken hela tiden förändras, förbättras och förfinas.
Den nu 37-årige man som erkänt dubbelmordet i Linköping kunde ringas in tack vare en släktforskningsdatabas. Dna-spår från brottsplatsen användes för att hitta släktingar till den som dna-spåret kom ifrån. Ett pussel kunde läggas.
Intresset för metoden är stort. Bland annat väntar polisen i Region Nord på klartecken för att få använda sig av tekniken.
Linköpingsfallet var nämligen ett pilotprojekt, som nu ska utvärderas av polismyndigheten som sedan ska fatta beslut om metoden ska få användas regelmässigt. I dag är det bara Nationellt forensiskt center som får göra familjesökningar.
Sommaren 2010 togs preskriptionstiden för de allra grövsta brotten bort: mord och dråp, försök till mord och dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord och försök till folkmord och terroristbrott och försök till terroristbrott.
Det är bra. Bara tanken på att en mördare skulle kunna erkänna sin gärning efter 25 år och en dag och ändå gå fri – den tidigare preskriptionstiden för mord var 25 år – skaver i själen.
Men parallellt med den slopade preskriptionstiden för de riktigt grova brotten behövs också lagändringar i takt med att analystekniken förändras, förbättras och förfinas.
Sett över hela Sverige är ungefär 600 grova brott ouppklarade. Det vore bra om många av dem kunde lösas. Det handlar om förtroendet för polisens arbete, för domstolsväsendet.
Men framför allt handlar det om att anhöriga ska få någon form av upprättelse.
Ny teknik och nya arbetsmetoder gör att rättsväsendet kan nysta upp och lösa allt fler flera år gamla brott. ”Sätta dit” gärningsmän som gäckat polisen, som rört sig under radarn och som lyckats undvika att hamna i polisens dna-register.
Genetik i brottsbekämpningens tjänst är ett oerhört kraftfullt vapen. Kraftfullt men också ifrågasatt. Det finns de som oroar sig för den personliga integriteten, som tycker att etiken och moralen glömts bort.
Tanken på att ”pappa staten” har stenkoll på vem du är och vad du gör är heller inte tilltalande.
Och vill det sig illa: När privata dna-register används både vitt och brett riskerar vi att landa i ett science fiction-aktigt mardrömsscenario. Där ditt dna förvandlats till en handelsvara som dessutom riskerar att hamna på avvägar.
Förlorad integritet går inte att köpa tillbaka.
Men de invändningarna måste vägas mot möjligheterna och behovet av att ställa grova våldsverkare till svars för sina handlingar. Det viktigaste måste väl ändå vara att få fast brottslingarna.
Hur det ska kombineras med etik och moral är en fråga som måste utredas väl innan den implementeras i polisens arbete.
Nu väntar polisen i Region Nord på klartecken från ”högre ort” för att få använda sig av släktforskningsdatabaser.
Mattias Lundmark samordnar de så kallade kalla fallen. Han säger till SVT Västerbotten (2/9 2020) att han tror att något eller några fall skulle kunna gå att lösa med släktforsknings-dna-teknik.
Det hade varit bra om han får rätt.