Signalen som regeringen skickar ut med årets höstbudget är tydlig: inflationen ska stoppas.
Tidöavtalets utlovade budgetsatsningar skjuts på framtiden.
Budgeten är mycket stram och beräknas resultera i ett överskott på 84 miljarder kronor kommande år.
Kritiken från de rödgröna oppositionspartierna var väntad: för små satsningar på välfärden och på klimatet.
Bonus malus-systemet med prisavdrag på klimatsmarta bilar tas bort. Det är en ineffektiv klimatpolitik, menar regeringen, med visst fog. Subventionen av elbilar gynnar främst de som har råd att köpa dyra bilar.
Men beslutet att avskaffa bonusen över en natt förtjänar kritik. Så tvära kast får inte förekomma i finanspolitiken.
Förutom ett utökat jobbskatteavdrag för äldre och en blygsam sänkning av skatten på drivmedel rymmer budgeten inga skattesänkningar. Trots att sådana utlovades i valrörelsen och att det skulle ske redan i årets höstbudget.
Kanske är det delvis på grund av budgetfiaskot i Storbritannien där premiärminister Liz Truss (konservativa partiet) praktiskt taget fick avgå på grund av den förtroendeskada hennes aviserade – och ofinansierade – skattesänkningar orsakade.
Visst kan man förstå att regeringen inte hittar utrymme för breda skattesänkningar. Men samtidigt skulle sänkt skatt på ISK-sparande, som också har utlovats, ha en dämpande effekt på inflationen.
Det är av det skälet anmärkningsvärt att regeringen inte väljer att ta tillfället i akt att infria det vallöftet.
Fem miljarder kronor satsas på försvaret. Det är i linje med att Sverige 2026 ska uppfylla Nato:s målsättning om att medlemsländerna ska lägga minst två procent av BNP (bruttonationalprodukten) på försvaret.
Satsningen kan inte beskrivas på annat sätt än helt okontroversiell mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläge som Sverige och världen befinner sig i efter Rysslands fullskaliga invasionen av Ukraina.
Frågan är dock om tillskottet är tillräckligt med tanke på vilket eftersatt och nedrustat skick som delar av försvaret befinner sig i efter flera decennier av nedskärningar.
Normalt sett brukar en kommande lågkonjunktur innebära att staten går fram med en expansiv finanspolitik.
Men till följd av de uppblåsta penninginjektionerna i ekonomin – genom centralbankernas minusräntor och pandemins krispaket mitt i högkonjunktur – finns det inget utrymme för den typen av policy – om man inte vill låta inflationen fullkomligt lamslå ekonomin.
Ekonomer varnar för att Sverige går mot stagflation, det vill säga inflation kombinerat med ekonomisk stagnation, vilket är svårt att bota på kort sikt eftersom den normala medicinen mot stagnation förvärrar inflationen.
Mot den bakgrunden får regeringens höstbudget, på det stora hela, ändå beskrivas som välavvägd. Den må vara tråkig, men den är tråkig av goda skäl.
Till skillnad från vad oppositionen vill göra gällande visar diagram från budgeten att tyngdpunkten i de satsningar, som trots allt genomförs, ligger på grupper med minst ekonomiska marginaler.
Det är att ta ansvar i det osäkra ekonomiska läge vi nu befinner oss i.