På onsdagsförmiddagen svarade inrikesminister Mikael Damberg (S) med ett förslag om att datalagring av elektronisk kommunikation. Lagen kunde redan ha funnits på plats, men EU-domstolen har underkänt den svenska datalagringen, något Damberg är sur över. Det kan han vara, men har samtidigt haft flera chanser att lägga fram förslag som inte går emot EU-rätten.
Problemet är självförvållat, något som går att säga även om den politiska hanteringen av gängkriminaliteten i stort. Löfven-regeringen kan knappast ensam lastas för en utveckling som pågått sedan 1990-talet, men under sju år vid makten har utvecklingen fortsatt åt fel håll och till synes i stegrande takt. Så sent som i maj konstaterade Brottsförebyggande rådet att Sverige gått från botten till Europatoppen i antal dödliga skjutningar (SVT 26/5). I veckan kom nyheten om att polisen har ett stort budgetunderskott, vilket riskerar att påverka arbetet mot den organiserade brottsligheten (DN (8/2).
Yrvakna ministrar har den senaste tiden stressat fram nya förslag. S-ledningen oroas troligen av att Moderaterna åtnjuter högre förtroende i frågor som rör brottsbekämpning.
Men flera år efter att gängkriminaliteten hamnat högst upp på den politiska agendan finns det skäl att fråga sig varför det fortfarande saknas ett helhetsgrepp i frågan. Regeringen bjöd förvisso in till blocköverskridande samtal inför 34-punktsprogrammet, men utan att fördjupa eller formalisera processen. Socialdemokraterna tycktes mer intresserade av att visa sig handlingskraftiga än av att faktiskt hitta långsiktiga lösningar på problemet.
Paralleller kan dras både till klimatfrågan och försvaret. Klimatförändringarna och de säkerhetsmässiga hoten mot Sverige är, precis som gängbrottsligheten, politiska områden som måste hanteras strategiskt och långsiktigt. Inför skapandet av klimatlagen initierades därför en parlamentarisk utredning där alla riksdagspartier fick god tid på sig att enas om verklighetsbeskrivning, långsiktig inriktning och politiska/juridiska ramverk. Politisk oenighet fanns och finns, men tillåts handla om medlen för omställningen snarare än grunden för den.
Försvarsberedningen fyller samma syfte på försvarsområdet. Där arbetar alla partier tillsammans för att formulera synen på Sveriges säkerhetspolitiska läge, de långsiktiga hoten, åtgärder för att möta dem och finansieringsbehov.
Ett sådant strategiskt arbetssätt borde vara självklart även när det gäller den organiserade brottsligheten. Polisförbundet har i flera år drivit frågan om att tillsätta en polisberedning, utan att få gehör. Regeringen verkar allt för upptagna med att täta läckorna för att inse att skutan är på väg i fel riktning.
Nu måste en kursändring ske. 350 kriminella grupperingar, som finansieras med miljarder från drogförsäljning och bidragsbrottslighet, kommer att ta lång tid att bekämpa. Inte minst krävs ett större grepp än vad stressade ministrar inför ett valår tycks förmögna att ta.