En europeisk klimatlag är på plats.

Under onsdagen (21/4 2021) kom beskedet att Europaparlamentet kommit överens med EU:s medlemsländer om en ny lag som slår fast den långsiktiga inriktningen för den europeiska omställningen.

Till 2030 ska koldioxidutsläppen minska med minst 55 procent och till 2050 är målet klimatneutralitet.

Ett steg på vägen, säger somliga, men klimatlagen liknar snarare en kompassriktning. Eller kanske ännu mer en svepande handrörelse som en förbipasserande ger när man frågar om vägen.

En generell riktning kan vara bra att ha. Men eftersom klimatmålen gäller unionen som helhet, och inte de enskilda medlemsländerna, finns det i teorin hur många vägar som helst fram till klimatneutralitet.

Därmed är också kommande bråk om vägvalen närmast garanterade.

Länder i Östeuropa skulle exempelvis kunna peka på att Sverige, med all sin skog och fossilfria energi, har goda förutsättningar i klimatomställningen, och att det är lättare för oss att bli klimatnegativa än det är för dem att bli klimatneutrala.

Och till viss del skulle de ha rätt. Men sedan finns det länder som Belgien, som kämpar med näbbar och klor för att få ge den fossila naturgasen statsstöd eftersom man planerar att ersätta merparten av sin kärnkraft med sådan.

Ska även de kunna hänvisa till Sverige eller Finlands goda förutsättningar, samtidigt som de eldar gas i stället för att installera luftvärmepumpar som drivs av fossilfri el?

Tyskland planerar nästa år att stänga sina sista kärnkraftsreaktorer och har som en konsekvens av sin ”gröna omställning” eldat extra mycket kol som nästan motsvarar alla svenskars utsläpp varje år.

Som om det inte räckte ska de nu förlita sig på att det fossila säkerhetspolitiska haveriet Nordstream 2 värmer stugorna.

I EU-sammanhang talar tyskarna gärna om havsbaserad vindkraft och kraftigt ökad användning av elslukande vätgas, utan att ens ha en plan för hur de relativt små mängder vätgas som i dag används i EU ska produceras fossilfritt.

Klimatfrågans fysiska, ekonomiska och politiska realiteter är svårare att förhålla sig till än ett enkelt mål för 2030 eller 2050. Men det är där som allt kommer att avgöras. Hur ska förändringen av framför allt energisystemet egentligen gå till?

En klimatlag skadar nog inte, men det vi verkligen behöver är konkreta planer som är baserade på fakta och realistiska analyser.

Just nu är lite för många politiker som fritt svävande heliumballonger – uppfyllda av gas och långt uppe i det blå.