En fråga om framtoning snarare än om innehåll

Det blir inte västerbottningen Helena Lindahl som tar över som partiledare efter Annie Lööf.

I varje fall om valberedningen får som den vill.

Det var heller inte väntat. Inte sedan hon i januari 2019 gick emot Annie Lööf och partilinjen och röstade mot Stefan Löfven (S) som statsminister. Efteråt beskrevs hon i media som C-rebellen. Ett epitet hon är måttligt förtjust över.

Till Aftonbladet (28/10 2022) säger hon: ”Jag känner mig inte särskilt rebellisk utan det var väl det att vid ett tillfälle så kände jag att jag behövde stå upp för det jag hade lovat väljarna och det var väldigt viktigt. Men det är inte så att jag står med armarna i kors och stampar i golvet var och varannan dag. Jag är ju centerpartist och driver centerpartistiska frågor.”

Om det var den händelsen, eller någonting helt annat, som fick valberedningen att välja tre andra kandidater lär vi aldrig med säkerhet få veta. Men tre andra kandidater blev det.

Daniel Bäckström: gruppledare för Centerpartiet i riksdagen och landsbygdspolitisk talesperson.

Elisabeth Thand Ringqvist: andre vice gruppledare för Centerpartiet i riksdagen och näringspolitisk talesperson.

Muharrem Demirok: tills nyligen kommunalråd i Linköping men sedan i höstas invald i riksdagen.

Vem blir det?

Valet blev en stor besvikelse för Centerpartiet. Efter att ha tappat många väljare, bland annat till Sverigedemokraterna, i tidigare starka centerpartistiska fästen på landsbygden, valde Annie Lööf att avgå.

Men avgången kom inte bara på grund av valresultatet. Det som hände i hjärtat av Visby, attacken mot Ing-Marie Wieselgren och planerna på att döda eller skada henne själv, har också varit starkt bidragande orsaker. Hatet och hoten hade passerat en gräns.

Det går att ha olika strategier när partiledare ska väljas. Man kan göra som bland annat Centerpartiet och Liberalerna, låta kandidaterna åka land och rike runt och presentera sig och vad de står för. Försöka övertyga. Eller så kan man göra som Socialdemokraterna brukar göra, låsa in sig i ett rum och släppa ut (bildlig) vit rök som ett tecken på att en ny partiledare är vald.

Självklart är det förstnämnda alternativet att föredra även om det – inte minst i Liberalernas fall när Nyamko Sabuni blev vald till partiledare – blottade en djup spricka i partiet i synen på ett eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna.

Just den frågan, förhållandet till Sverigedemokraterna, lär inte bli avgörande när Centerpartiet ska utse ny partiledare.

Annie Lööf har under sina elva år som partiledare uteslutit alla former av samarbete som kan ge Sverigedemokraterna inflytande. I den frågan har ingen av kandidaterna nya besked att ge. Det var heller inte väntat. Som centerpartistisk partiledarkandidat ruckar man inte på Annie Lööf politiska arv. Man ifrågasätter det knappast heller.

Annie Lööfs i dagsläget orealistiska dröm om ett starkt mittenblock i svensk politik kraschade under förra mandatperioden. Men genomsyrar ändå allt som Centerpartiet gör. Att partiet riskerar att isoleras parlamentariskt, och därmed stå utan sakpolitiskt inflytande i riksdagen, är den allt överskuggande frågan för nästa partiledare att ta tag i.

Om det råder stor enighet kring synen på Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – som Centerpartiet inte heller är intresserade av att förhandla med – är kristallklart så är förhållandet till Socialdemokraterna betydligt mer grumligt.

Att Annie Lööf vände sig i riktning mot Socialdemokraterna uppskattades inte av alla i centerrörelsen, vilket Helena Lindahl gav uttryck för när hon tryckte nej till Stefan Löfven.

Men någon större kursändring lär det alltså inte bli. Inte inom överskådlig tid, absolut inte i närtid.

Uppriktigt sagt är det svårt att hitta några tydliga konfliktlinjer mellan kandidaterna. Samtliga tycker, till exempel, att det vore bra och väl med fler svenska gruvor. Att landsbygden och det liberala tankegodset ska värnas.

Centerpartiets partiledarstrid framstår mer och mer som en fråga om framtoning snarare än om sakpolitiskt innehåll. Om vem som bäst kan klä arvet efter Annie Lööf i nya, fräscha kläder.

Vem som ligger bäst till?

Ja, inte lär det vara den tidigare favorittippade Daniel Bäckström, sedan han inte kunde ge klart besked om han som partiledare skulle gå längst fram i Pridetåget eller viga samkönade par – om han hade vigselrätt. Även om han senare förtydligat svaret är skadan skedd och svår att reparera.

Nej, bäst till ligger nog Elisabeth Thand Ringqvist.