En av de främsta borgerliga förhandlingsvinsterna i Januariavtalet var punkt 44.
I den kom partierna överens om fri hyressättning i nybyggnation.
Att hyresnivåerna inte regleras av utbud och efterfrågan gör Sverige till en anomali i den industrialiserade delen av världen. Det är kanske den mest framträdande kvarlevan från tiden när Sverige inte ville välja mellan marknadsekonomi och planekonomi.
Inte minst är det den helt dominerande förklaringen till de bostadsköer som ofta sträcker sig över år, i vissa fall decennier.
Reformförslaget är försiktigt utformat. Det påverkar inte hyresnivåerna för befintliga hyresgäster. Tanken har konsekvent varit att allmännyttans bruksvärdesprincip fortsatt ska gälla för det befintliga beståndet av hyresrätter.
Men att hyressättningen endast skulle bli fri i nyproduktion hindrade inte Hyresgästföreningen från att kabla ut en omfattande skrämselpropaganda. Där blandades rena lögner med vinklade halvsanningar om hur förslaget skulle leda till chockhöjda hyror för samtliga hyresgäster – oavsett om de sitter på ett gällande hyreskontrakt eller inte.
Vänsterpartiet hoppade på samma linje och gjorde frågan till ett ultimatum om fortsatt förtroende för regeringen förra sommaren.
Moderaterna och Kristdemokraterna – som förvisso var (och är) för förslaget – ville tillsammans med Sverigedemokraterna avsätta regeringen av helt andra skäl. Statsminister Stefan Löfven (S) avsattes under några dagar och Annie Lööf, Centerpartiets partiledare, meddelade att man övergav kravet på att verkställa punkt 44. Vänsterpartiet kunde åter rösta för Löfven som statsminister.
Tre av fyra partier i det nya regeringsunderlaget är för att förverkliga förslaget. Eftersom det redan utretts är allt som egentligen krävs ett enkelt riksdagsbeslut. Sverigedemokraterna behöver förstås också vara med på tåget, men det lär inte vara en omöjlighet.
Förslaget om fri hyressättning i nyproducerade bostadslägenheter är ingen mirakelkur som snabbt löser problemen på bostadsmarknaden. Men det är ett pragmatiskt steg i rätt riktning som kommer att öka såväl det kommunala som det kommersiella intresset för att bygga hyresrätter – och därmed minska bostadsbristen.
Eftersom priset sätts av marknaden kommer det heller inte att finnas samma incitament för att hålla hårt i sitt förstahandskontrakt. Det kommer att leda till högre rörlighet på bostadsmarknaden och därmed kortare köer.
På sikt finns det dessutom skäl att anta att reformen kommer att minska den omfattande svarta andrahandsmarknaden, där förstahandshyresgäster kan sko sig på sin artificiellt låga hyra genom att ta ut ockerhyror från andrahandshyresgästerna.
En Timbrorapport från 2018 – ”Andrahandshyresgästerna är hyresregleringens förlorare” – av nationalekonomen John Norell visar att hyrorna med nuvarande system är högre i Stockholm, när man räknar med priserna på andrahandsmarknaden, än vad de är i många andra europeiska huvudstäder.
Många reformer måste till för att få ordning på den svenska bostadsmarknaden. Inte minst när det kommer till att förkorta tillståndsprocesserna för bygglov.
Dessa reformer kommer dock att behöva malas i byråkratin i några år innan de kan förverkligas. Men punkt 44 är färdigmald och kräver bara ett riksdagsbeslut för att realiseras.
Låt inte denna nödvändiga och fruktbara strukturreform snubbla på mållinjen och förbli en skrivbordsprodukt.