Människor ska inte behandlas som skräp.
Det är hårda ord. Men de behövs ibland, de hårda orden.
Coronapandemin har blottlagt ett samhälle med fel och brister. Vissa av dem kan man stå ut med. Andra är betydligt mer svårsmälta. För att inte säga omöjliga att förlika sig med.
När dessa rader skrivs har 6 555 dödsfall med bekräftad covid-19 rapporterats. 46 i Västerbotten. Många av dem var gamla, sjuka, beroende av samhällets vård och omsorg.
Men samhället svek dem som samhället skulle skydda.
Vi skriver något av en bottennotering för svensk vård och omsorg.
Lagen är tydlig: Alla har rätt till en medicinsk bedömning vid sjukdom. De som bor på äldreboenden har alltså precis samma rätt att få en medicinsk bedömning och vård som alla andra.
Men det var bara några som fick det. De flesta fick det inte.
Det är horribelt, och en massa andra adjektiv.
Många äldre som drabbades av covid-19 fick aldrig någon individuell läkarbedömning. Inte ens en av tio har fått en bedömning av läkare på plats på äldreboendena. Bland de personer som inte fick en individuell läkarbedömning fick ungefär fyra av tio inte heller en individuell bedömning av en sjuksköterska.
Inte en enda av landets 21 regioner fick godkänt. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) gör bedömningen att ”ingen av regionerna har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling.”
Det är skrämmande, och en massa andra adjektiv.
Vittnesmål finns det gott om. Från hela landet. Hjärtskärande historier. Hur många som överlevt sjukdomen om de fått träffa en läkare, om de fått medicin och vård i stället för vård i livets slutskede vet vi inte. Det kommer vi aldrig att få veta.
Vad vi däremot vet är att någons mamma, någons pappa, någons farföräldrar, någons morföräldrar, någons nära och kära inte fick den vård, den omsorg som de har rätt till. Alltför många går omkring med en malande tanke: Vad hade hänt om …
I hälso- och sjukvårdsdagen kan man läsa följande: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”
Klart som korvspad.
Det blev inte så. I stället föstes många av äldreboendenas covid-19-drabbade personer ihop. Bedömdes kollektivt när de egentligen skulle ha bedömts individuellt.
En hårt ansträngd sjukvård, ja. Men det är inte hela förklaringen – eller bortförklaringen. Det beror också på samhällets förändrade syn på landets äldre.
Det som är gjort är gjort och kan inte göras ogjort.
Det som inte gjordes kan heller inte göras så här efteråt. Livet går som bekant inte i repris.
IVO vill att regionerna, däribland Region Västerbotten, senast den 15 januari nästa år, berättar vad man tänkt göra för att förbättra situationen. Vad man tänker göra för att ta sitt övergripande ansvar inom befintlig lagstiftning.
Egentligen borde man inte behöva skriva en text som denna.
Det är många, både på individ- och gruppnivå, på politiker- och på tjänstemannanivå, som behöver rannsaka sig själva och sina insatser efter den svidande IVO-kritiken.
Det finns mycket att säga om resultatet av IVO-granskningen. Till exempel att det är sjukvårdens uppgift att rädda liv. Oavsett ålder. Att alla som behöver vård ska behandlas lika. Att svensk vård och omsorg inte får vara förbehållet de som orkar skrika mest och högst på mer och bättre vård.
Det är bra att IVO påminde regionerna om detta.