Frågan var inte om utan när.

När utdelningen av post varannan dag skulle landa i Skellefteå.

Det blev måndagen den 2 maj. Brev, reklam och tidningar delas ut varannan dag. Paket, expresstjänster och varubrev varje.

Det fanns en tid när posten kom som ett brev på posten. Här och där flera gånger om dagen.

Men när Posten på 1980-talet började sälja faxar – dåtidens högteknologiska underverk – på postkontoren var det en händelse med en djupt liggande symbolik. Posten konkurrerade med sig själv, ville att vi skulle faxa i stället för att posta brevet.

Inte för att det i sak förändrade någonting. Men …

En gång i tiden var den cyklande brevbäraren en bit av det svenska folkhemmet. Nu är han ett minne blott. Sedan några år tillbaka placerad i ett blått fordon. Så stressad att några hälsningar hinns det inte med.

Men bakom all kriser, bristande lönsamhet och ett allmänt ifrågasättande av posten döljer sig en intressant fråga: Vad har staten för ansvar? Svenska staten äger 60,7 procent av Postnord, den danska resten.

Postutdelning handlar om grundläggande infrastruktur. Om att alltifrån myndighetsbrev till tidningar ska nå fram.

Alla har inte digitala brevlådor, datorer, alla har inte ens tillgång till bredband.

Däremot har alla rätt att ställa krav på att staten sköter det som staten ska sköta.

Det är inte orimligt, det är till och med önskvärt, att staten sköter vissa nyckeluppgifter. Vilka går naturligtvis att diskutera och ha synpunkter på. Grundläggande är att den som sköter en uppgift bäst ska sköta uppgiften.

Vad Posten sysslat med under en längre tid är självskadebeteende. Postkontor har stängts, portot har höjts – och nu postutdelning bara varannan dag. Vi tvingas betala mer för sämre service. Om vi vill/måste använda oss av posten.

Vilket många äldre är tvingade att göra.

Enligt Internetstiftelsen lever närmare sex procent av svenskarna i digitalt utanförskap. Det betyder att de sällan eller aldrig använder internet. De som aldrig är på nätet är oftare äldre, lever på landsbygden och bor i hushåll med låga inkomster.

Några av de grupper som staten borde ta ett extra stort ansvar för. Se till att de inte blir kvar på perrongen när det digitala tåget drar iväg.

För det kommer det att göra. Det är varken möjligt, rimligt eller önskvärt att digitaliseringen inte får fortsätta.

Men för de som inte kan/vill digitalisera sitt liv måste staten kunna tillhandahålla alternativ.

Men här är politiken märkbart frånvarande.