Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Ekonomin i landets kommuner och regioner är inget att glädjas över. Det visar nyligen släppt statistik från SCB, Statistiska centralbyrån. Resultatet för kommunsektorn 2024 – där såväl kommuner som regioner ingår – uppgick till 6,1 miljarder kronor, en minskning med 8,2 miljarder jämfört med året innan.
Enligt myndigheten beror minskningen huvudsakligen på ökade verksamhetskostnader. Vilket är förståeligt. Att även offentlig sektor drabbas när priserna på livsmedel, resor, material och annat ökar och räntorna är höga är inget att förvånas över.
Det man dock bör förvånas över är att kommuner och regioner återkommande tycker sig ha råd med huvudlösa miljardsatsningar trots att ekonomin uppenbarligen är på väg mot botten och basverksamheterna blöder. Samtidigt som sparförslagen duggar tätt inom vården, skolan och omsorgen är viljan att slösa bort skattepengar på arenabyggen, ogenomtänkta projekt som saknar effekt och hopplösa infrastruktursatsningar ingen efterfrågat närapå oändlig. Ingen kommunpolitiker tycks kunna motstå förslag innehåller ord som innovation, digitalisering, experimentell eller där antingen kändisar eller miljö utgör krukan med guldmynt vid regnbågens slut.
När Skattebetalarna årligen listar årets värsta skatteslöseri dyker den ena offentligekonomiska kraschlandningen efter den andra upp. Nu senast att Region Skånes satsat miljoner på en klonad gran. För övrigt lika mycket som man passade på att spara in på att stänga ner barnmorskemottagningar och en barnavårdscentral. Eller att politikerna i Halmstad tyckte det var en utmärkt idé att bygga en pool för 12 miljoner på ett äldreboende för palliativ vård. Exemplen tar aldrig slut. I Älvsbyn, Upplands-Bro och Värnamo har skattebetalarna till och med betalat för tjänster som aldrig levererats – och sannolikt inte finns. Blåögt har kommunerna betalat för bluffakturor utan att någon har sagt stopp eller ifrågasatt.
Varje år kostar slarv, fusk och organiserad brottslighet skattebetalarna 14,6 miljarder. Inte undra på att siffrorna i många kommuner och regioner lyser röda.
Den som ifrågasätter slöseriet och varför kommunen ska bygga badpalats när man inte har råd att anställa tillräckligt med lärare eller hålla barngrupperna i förskolan på en rimlig nivå för att inte barnen ska fara illa, får ofta höra att det handlar om “olika potter”. Det är naturligtvis struntprat. I grunden är de pengar som medborgarna slitit ihop och som Skatteverket och staten skickar vidare till kommunen eller regionen, kronor och ören från en och samma påse. Sen är det upp till våra folkvalda att prioritera och fördela dessa pengar på ett klokt sätt och för tjänstemännen att ta ansvar för att resurserna används omdömesgillt. Uppenbarligen är uppgiften för många individer i båda dessa kategorier alltför svår.
En aktuell rapport från Svenskt Näringsliv där man i en så kallad DEA-analys tittat på effektiviteten i Sveriges kommuner visar också en effektiviseringspotential på drygt 90 miljarder kronor. Även om bara en bråkdel av denna potential skulle förverkligas skulle mycket vara vunnet.
Så länge väljarna inte ställer politikerna till svars för ineffektiviteten, slarvet, slöseriet och de absurda satsningarna på diverse onödigt trams kommer vi att fortsätta få tugga i oss att den offentliga ekonomin inte är vad den borde vara. Badhus eller BB? Lärare eller luft? Du, och jag, bestämmer faktiskt.