Damernas fotbolls-EM pågår för fullt, men egentligen skulle även herrarnas världsmästerskap ha ägt rum denna sommar. Mästerskapet flyttades till vintern eftersom den oerhörda hetta som präglar värdlandet Qatar under somrarna inte anses mänsklig att spela fotboll i. 

Men de migrantarbetare som sliter med att färdigställa fotbollsarenor, hotell och andra anläggningar inför VM har däremot inte förskonats från hettan.

Att temperaturen stiger över 40 grader under sommarmånaderna i Qatar är inte ovanligt i och med dess torra ökenklimat. Därför har matcherna flyttats från den vanliga spelperioden i juni/juli till november/december när temperaturen är betydligt lägre. 

De migrantarbetare som tagit sig från Indien och Bangladesh till Qatar i förhoppningen om att kunna skicka hem pengar till sin familj har däremot varit tvungna att fortsätta arbeta i den omänskliga värmen.

De flesta migrantarbetare har varit tvungna att betala höga avgifter till rekryteringsfirmor för att kunna arbeta i Qatar. Den sårbara positionen utnyttjar arbetsgivare, som tvingar dem att arbeta långa och hårda arbetspass utan möjlighet till pauser. 

Det går heller inte att enkelt byta arbetsgivare utan att riskera utvisning. De hårda arbetsförhållandena har gjort arbetet med att förbereda Qatar inför VM har blivit en dödsfälla. 

Exakt hur många som dött på grund av arbetet är svårt att säga eftersom Qatar avskriver majoriteten av deras dödsfall som “naturliga”, men enligt The Guardian rör det sig om uppemot 7 000 personer.

Men de här människorna är mer än bara siffror och statistik. Med “dödens fotbollskort” vill nättidningen Blankspot berätta om de livsöden för de tusentals migrantarbetare som mist sina liv. 

Lionel Messi, Cristiano Ronaldo och Mohamed Salah är för de allra flesta välbekanta namn som har prytt samlares fotbollskort världen över. På Blankspots fotbollskort är stjärnorna utbytta mot personer som Suman Miah, Sujan Mia och Abul Hashem. Personer som rest till Qatar för att arbeta och aldrig kommit hem igen.

På fotbollskorten kan man läsa om Suman, vars fru var gravid med deras andra barn när han åkte. Han ville ge sina barn fick en ordentlig utbildning men efter fyra år i Qatar fick han en hjärtattack på en byggarbetsplats. 

Sujan var bara 32 år och djupt skuldsatt när han hittades död i sin säng på arbetslägret, hans vänner i Qatar samlade ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem hans kropp till familjen i Bangladesh. 

Abul var 45 år när han begav sig tidigt till sin arbetsplats för att lägga kakel. När hans kollegor hittade honom livlös på golvet var det redan försent.

Diktaturer som Azerbajdzjan, Kina och den här gången Qatar har stått värd för några av de största internationella sportevenemangen de senaste åren. Genom “sportswashing” vill de att vi ska glömma bort diktaturens offer. 

Om fyra månader går stapeln av för mästerskapet. Fotbollsfans världen över har då ett ansvar att inte låta Qatars sportswashing lyckas. 

De som dött i Qatar får inte glömmas bort.