Om vi inte lyfter inkomstpensionen kan vi lika gärna övergå till privata pensionslösningar anser SPF Seniorernas förbundsordförande Eva Eriksson.
Pension är tänkt att skänka trygghet efter ett långt arbetsliv. Men i dagens Sverige är verkligheten en annan. I stället för att bygga på människors arbetsinsatser, har pensionssystemet blivit en samhällsordning som är alltmer beroende av statliga bidrag. Det leder till ett orättvist samhälle där ansträngning och flit inte värdesätts och även till en allvarlig förtroendekris.
I en ny rapport från SPF Seniorerna framkommer att statliga bidrag står för en fjärdedel av varje utbetald pensionskrona, för medianpensionären 3850 kronor per månad. Varje år skjuter staten till över 50 miljarder kronor till pensionssystemet (Senioren 22/10).
När pensionssystemet sjösattes på 1990-talet var dess kärnprincip att vara oberoende och fritt från statlig finansiering. Det skulle stå på helt egna ben. Idag har principen till stor del övergivits, något politikerna sällan vill erkänna öppet. Genom skattesänkningar och tillfälliga åtgärder har staten tvingats bidra med miljardbelopp, vilket inte kan beskrivas på något annat sätt än ett system i kris.
I en intervju med anledning av den aktuella rapporten säger SPF Seniorernas ordförande Eva Eriksson att ”pensionssystemet är ett lutande Pisa-torn som håller på att falla ihop” om inga strukturella förändringar görs (SvD 21/10).
Många som arbetat ett helt yrkesliv och förväntar sig att pensionen ska vara rimlig i förhållande till den lön de tidigare haft och de år de arbetat, känner sig såklart svikna. De får uppleva hur den allmänna pensionen snart befinner sig på samma nivå som för dem som inte arbetat alls, den så kallade garantipensionen. Ett fyrtioårigt yrkesliv betyder plötsligt ingenting. Något som undergräver självaste välfärdsidén om att arbete ska löna sig.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) har inte levererat förslag för att lösa pensionsproblemet.
Det är dessutom illa nog att pensionerna är låga. Men problemet går också att sätta i större kontext. När systemet som ska belöna arbete, istället tvingas förlita sig på bidrag, skadas förtroendet för samhällets institutioner.
Ett tydligt exempel på denna ojämlikhet är garantipensionens utveckling de senaste två åren. Monica Zettervall, expert på Pensionsmyndigheten, berättar hur garantipensionen stigit med runt nio procent under 2024, och att året innan såg ungefär likadant ut. Inkomstpensionen höjdes enbart med 1 procent den 1 januari 2024 och kommer höjas med 4 procent den 1 januari 2025 (SvD 21/10).
För att bryta den här utvecklingen behövs kraftfulla åtgärder. SPF Seniorerna menar att en del av lösningen på pensionskrisen kan vara att återställa pensionsavgiften som varje löntagare betalar in i systemet till 18,5 procent istället för nuvarande 17,2 procent, vilket även skulle innebära en mindre kostnad att bära för staten.
Garantipensionen snabbare än inkomstpensionen berättar pensionsmyndighetens expert Monica Zettervall.
Ett förslag som helt klart är värt att utreda, men större reformer är nödvändiga. Avståndet mellan inkomstpension och garantipension måste öka radikalt. Det har även uppmärksammats av socialförsäkrings- och äldreminister Anna Tenje (M). Dock saknas ännu konkreta förslag.
Politikerna måste lägga manken till. För att renovera pensionssystemet och säkerställa rättvisa för landets löntagare - nuvarande och tidigare - krävs omedelbara åtgärder. Om inget görs nu riskerar vi att tilliten till välfärdsstaten faller samman. Eller som Eva Eriksson säger: “Om man inte kan komma överens om ett rättvist allmänt system där en person som arbetat i 40 år kan känna sig trygg med att man får en pension man kan leva på, så kan vi lika gärna ha privata pensionssystem”.