En ridtur i vildmarken beskattas med 25 procent om den “innehållsmässigt till stor del består av en upplevelse av spänning och äventyr och transportmoment är av underordnad betydelse”, enligt Skatteverket.
En ridtur som inte är äventyrlig bör alltså beskattas med sex procent. Varför? Om detta skriver den liberala skribenten Max Sjöberg i rapporten “Enhetlig moms – när alla utom särintressena får välja” för tankesmedjan Timbro.
Momsen är en viktig inkomst för statsfinanserna.
Under 2020 beräknas den dra in 474 miljarder kronor, 21 procent av skatteintäkterna. Vissa varor och tjänster – däribland livsmedel och restaurangbesök – har en moms på 12 procent, andra – böcker, idrotts- och kulturevenemang – har sex procent.
Övriga produkter är antingen momsbefriade eller har en skattesats på 25 procent, vilket är den generella momsnivån.
Det finns åtskilliga absurda exempel som följer av att momsen är olika beroende på vilken vara som köps och säljs: leverpastej för katter beskattas högre än den för människor, dans framför en DJ-duo beskattas lägre än dans framför ett dansband; det förra ses som kultur och det senare nöje. Exemplen som Sjöberg lyfter är inte bara godtyckliga utan även samhällsekonomiskt dyra och orättvisa.
Att företag behöver lägga ner tid på att lista ut om en resa är spännande nog för att ses som en nöjesresa tar tid och kostar pengar.
Ett system där momsen godtyckligt har sänkts för vissa varor skapar tydliga incitament för fler branscher att försöka få sin momssats sänkt. Det är rationellt för varje enskild bransch, men dåligt för både skatteintäkter och förutsägbarheten i skattesystemet.
Vad värre är: det snedvrider vår konsumtion och vissas preferenser subventioneras på bekostnad andras.
Det är inte bara marknadsliberala Timbro som lyfter frågan om enhetlig moms. I juni släppte Finanspolitiska Rådet en rapport om hur skattesystemet kan förbättras, bland annat genom enhetlig moms. De menar att olika skattesatser gör det lättare för intressegrupper att kräva lägre momssats.
Samtidigt leder momsen till att det produceras och konsumeras mer av vissa varor än vad som är samhällsekonomiskt optimalt.
Totalt sett leder den differentierade momsen till 64 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter varje år.
Det politiska syftet, om det ens finns nåt, med att vissa branscher i praktiken subventioneras hörs sällan i debatten. Den lägre momssatsen på livsmedel leder till uteblivna skatteintäkter på 22 miljarder kronor, i praktiken delar alltså staten ut matbidrag på 22 miljarder kronor varje år. Är det en policy vi vill driva? För vilket syfte? Och för vem? Om syftet är omfördelning är det ett ineffektivt verktyg. De som tjänar mest på den låga momsen är ju de som lägger mest pengar på mat, vilket är höginkomsttagare.
Ska skattepengar verkligen gå till att subventionera av dyr kaviar? Vem har bestämt det?
Problemen med den differentierade momsen är alltså inte bara att det snedvrider ekonomin, den är samhällsekonomiskt dyr och subventionerar vissa medborgares preferenser på ett godtyckligt sätt.
Det döljer även vilken politiken som förs, vilket är ett problem för trovärdighet, transparens och i förlängningen demokratin.