Detta är en kris – men vi får inte ge upp

Konkursförvaltaren har meddelat att batterifabriken drivs vidare, men med minskad personalstyrka.
Men varje person som förlorar jobbet utgör en risk för fabrikens framtid.
– Staten borde agera, för stora delar av värdet sitter i människorna, skriver Åsa Svanberg
 

Northvolts grindar. Stora delar av personalen arbetsbefrias.

Northvolts grindar. Stora delar av personalen arbetsbefrias.

Foto: Magnus Lindkvist

Ledare2025-04-01 08:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Nu vet vi. Efter Northvolts konkurs mer än halveras personalstyrkan på fabriken. Det som länge var Sveriges stora framtidshopp inom grön industri står plötsligt på randen till kollaps. För Skellefteå, där tusentals liv har byggts upp kring fabriken, kan konsekvenserna bli förödande. Men än kan vi inte ge upp. För fabriken som står här är inte värdelös. Tvärtom – den är en av Europas mest avancerade produktionsanläggningar för batterier. Det finns stora värden kvar: teknik, infrastruktur och fortfarande, människor med rätt kompetens. Frågan är bara: hinner någon ta över innan allt faller sönder?

Sedan det första varslet i september i fjol har omkring 700 personer flyttat från Skellefteå. En befolkningskurva som pekade spikrakt uppåt har vänt. Nu kom beskedet att en stor del av de kvarvarande medarbetarna får lämna sina anställningar. Ett oerhört hårt slag för Skellefteå.

När en konkurs inleds träder den statliga lönegarantin in, samtidigt som alla anställda sägs upp. Konkursförvaltaren får uppdraget att rädda så mycket som möjligt – helst hela verksamheten. Men tiden är knapp. Många framtida jobb står på spel och vi har inte råd att låta det rinna ut i sanden. Vi vet hur svårt det var att få hit människor, bygga bostäder, utbilda personal och etablera en ny identitet för Skellefteå som växtplatsen för den gröna omställningen. Att göra om den resan – om kompetensen nu försvinner – blir nästan omöjligt.

Nej, staten ska inte köpa Northvolt. Men staten kan – och borde – agera för att ge konkursförvaltaren arbetsro. Det har hänt förr, till exempel när bankkrisen slog till på 90-talet och staten gick in för att stabilisera situationen. Det handlar inte om att rädda ett företag, utan om att rädda en samhällsinvestering. 

Mer än var tredje Northvoltanställd kommer från ett land utanför EU. Om staten garanterar fortsatt drift under en övergångsperiod, kan de stanna kvar, jobba vidare och bidra till en smidig överlåtelse. Annars försvinner de – hem eller vidare – och vi står där med en tom fabrik och en förlorad framtid.

Det är lätt att vara skeptisk. Northvolt har redan fått statligt stöd, pensionskapital och privata miljardinvesteringar. Men detta handlar inte längre bara om Northvolt – det handlar om att visa att Sverige menar allvar med batteritillverkning. Om det finns intressenter som vill ta över, då är det vår skyldighet att ge dem chansen. Men med gårdagens besked från konkursförvaltaren kan vi bara tolka det som att staten inte kommer att agera för att invänta möjliga lösningar. 

Om ingen vill ta över? Då får vi ställa oss den svåraste frågan av alla: Var det gröna industrilöftet bara en bubbla? Var intresset för hållbar batteriproduktion bara tomma ord?

Låt oss hoppas – och agera – så att svaret på den frågan blir ett rungande nej.

Åsa Svanberg, fristående ledarskribent