Valrörelsen är inne i sin slutspurt.
Enligt DN/Ipsos senaste mätning (22/6 2022) har kriminalitet och rättspolitik, till skillnad från valet 2018, seglat upp som väljarnas allra viktigaste fråga.
Uppgången har skett relativt snabbt. Men med fler skjutningar, och brister inom Polismyndigheten, är det inte förvånande att frågan prioriteras allt högre.
Vad som däremot borde få fler att höja på ögonbrynen är de förslag till lösningar som levererats inom området.
Partierna har länge haft en bred samsyn om behovet av ännu fler straffskärpningar. Likväl är det svårt för många brottslingar att inom rimlig tid börja avtjäna sina utdömda straff.
Att lagstiftning som förändras får konsekvenser längre fram tycks vara mer begripligt inom andra politikområden. Reformeras till exempel en viktig del i försvarspolitiken kan man räkna med att det får följder i andra led.
Inom rättspolitiken saknas en sådan insikt.
Problemen grundar sig i att Kriminalvårdens anstalter under väldigt lång tid varit överbelagda. I fjol uppgick beläggningsgraden till 109 procent.
Tidigare i somras avslöjade SR/Ekot konsekvenser av väntetider till anstalter. Till exempel att flera dömda kvinnomisshandlare kunde fortsätta utöva våld, och trakassera samma kvinna, medan de gick på fri fot och inväntade att få avtjäna sitt straff (17/6 2022).
I första hand är det ett svek mot brottsoffren. Att våga anmäla ett brott är ett stort steg för dem som tillbringat flera år i en destruktiv relation. Att bevismaterialet är övertygande för en fällande dom är inte alla förunnat.
I förlängningen innebär Kriminalvårdens allvarliga platsbrist dessutom en ökad risk för att deras anställda ska hamna i kläm.
Dels eftersom många kriminalvårdare saknar rätt utbildning, dels eftersom att fler av de som sitter av sina straff har en bakgrund inom den växande organiserade brottsligheten.
Kombinera det med en ökad trångboddhet så leder det till en rörigare situation – vilket även syns i statistiken. Antalet anmälningar av hot och våld mot kriminalvårdare har mer än fördubblats inom loppet av ett par år.
Eftersom myndighetens två främsta uppdrag är såpass viktiga: att verkställa straffen för dömda gärningspersoner och minska risken för att de återfaller i brott har politikens eftersatta hantering av Kriminalvården varit förvånande.
En överväldigande majoritet av debatten om rättsväsendet har handlat om antalet poliser, åklagare och domare. Allt medan Sverige har haft en kriminalvård som gått på knäna och inte hängt med när lagstiftningen förändrats.
Som tur är har vinden vänt. De närmsta åren ska myndigheten bygga flera nya anstalter och är i behov av att rekrytera tusentals nya anställda. Tidigare har inte viljan saknats, däremot har resurserna lyst med sin frånvaro.
Men nu verkar allt fler partier inse värdet av en fungerande kriminalvård, och att myndigheten därför behöver ha förutsättningar för att kunna genomföra sina uppdrag.