Förra gången de möttes började och fortsatte det i kaos och villervalla och slutade i totalt fiasko.
De båda presidentkandidaterna Donald Trump och Joe Biden avbröt varandra hela tiden. Värst var Trump som avbröd Biden 128 gånger på 90 minuter.
Inför den andra och sista debatten inför presidentvalet hade reglerna gjorts om. Det värsta ”kacklet i hönshuset” var borta. Både Trump och Biden kunde/fick tala till punkt. I varje fall de flesta gånger.
Därmed inte sagt att debatten som sådan var mycket bättre. Amerikanska presidentvalsdebatter får nuförtiden svenska partiledardebatter att framstå som retoriska och sakpolitiska mästerverk.
Det tråkiga är att angreppen och beskyllningarna tycks vara viktigare än ett berätta för väljarna vilka visioner man har.
Donald Trump befinner sig på ett sluttande plan. Vad han hade behövt var någonting som förändrat den grundläggande dynamiken i valrörelsen. Men när detta diffusa någonting aldrig dök upp får Trump svårt att få opinionsvindarna att vända.
Trots att han uppträdde betydligt lugnare, med mildare framtoning den här gången är det svårt att se att han ska ha fått många nya röster.
Å andra sidan var Joe Bidens framträdande inte heller av den kalibern att han övertygat speciellt många osäkra väljare.
Men för honom var det viktigaste att inte göra bort sig. Vilket han lyckades med.
Två presidentkandidater som inte övertygade. Frågan är om väljarna blev så mycket klokare.
Oavsett vad man tycker om USA, vad man tycker om amerikansk politik och amerikanska presidentvalskampanjer – själv kommer jag inte att sakna de sistnämnda – är det amerikanska presidentvalet viktigt, oerhört viktigt.
Det står, precis som det står i rubriken, mellan en sansad Joe Biden och en sanslös Donald Trump.
En Trump som blundar för klimatförändringarna, som överger internationella avtal (militära såväl som handelsavtal) i parti och minut, som låter USA:s politiska, ekonomiska och etniska klyftorna öka.
Men det som oroar allra mest, mer än det vi vet, är det vi inte vet.
Trump verkar inte ha någon plan för vad han vill göra om han blir omvald. Varken i stort eller i smått, varken internationellt eller nationellt. Mest av allt tycks han vingla hit och dit mellan ytterligheter.
Han verkar till exempel inte ha någon utarbetad strategi för det allt viktigare internationella samarbetet.
Vad han däremot har är en självbild som gränsar till självbedrägeri.
Hans avskedsord, att han själv och republikanerna, är på väg mot succé i presidentvalet säger det mesta.
Må det inte bli så.