Trots att vallokalsundersökningen tydde på annat, precis som de första färdigräknade distrikten, verkar vi gå mot ett maktskifte.
Men det är på håret. Skillnaden mellan blocken kommer inte att överskrida några få mandat.
Vid ett tillfälle under valnatten var det resultat som dittills hade räknats 175 mandat för vänsterblocket och 174 för högerblocket. Trots att det senare hade samlat fler röster.
Om så hade blivit fallet hade Sverige fått ett valresultat vars legitimitet lätt hade kunnat undermineras.
Som tur är verkar vi inte hamna där. Men frågan är hur vi hade hanterat en sådan utgång, en utgång som är helt möjlig i vårt valsystem.
I en intervju i Liberal Debatt (7/9 2022) beskriver matematikprofessorn Svante Linusson det pikanta läge som kan uppstå vid jämna valresultat blocken emellan: ”Om en fyrpartikoalition till exempel får 10 000 färre röster än den andra sidan, är sannolikheten för att koalitionen ändå utgör en riksdagsmajoritet hela ett på fyra.”
Detta eftersom partiernas valresultat avrundas antingen uppåt eller nedåt till hela antal mandat, som inte nödvändigtvis fördelar sig jämnt mellan blocken.
Dessvärre verkar det inte finnas någon uppenbar lösning på problemet.
Utjämningsmandaten kan gärna inte utgå från inofficiella block, och en potentiell riksdagsfördelnings legitimitet riskerar att urholkas om det förlorande, men mer populära blocket, skulle utropa sig till vinnare mot bättre vetande.
I USA, där den presidentkandidat som fått färre röster kunnat tillträda två gånger bara under 2000-talet, finns förmodligen en bättre psykologisk beredskap för att den populäraste presidentkandidaten inte nödvändigtvis vinner.
Kännedomen om att motsvarande kan hända i Sverige är sannolikt inte särskilt utbredd.
Länder som väljer regeringschef i ett särskilt val, och som låter röstantalet vara utslagsgivande, slipper delvis denna risk. Men detta val kompletteras oftast med ett parlamentsval, som har samma defekt, trots att defekten blir mindre.
Det är långt ifrån första gången som det svenska valsystemets brister aktualiseras.
Det mest påfallande exemplet i modern tid är den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 där mandaten kom att fördelas jämnt mellan blocken och 79 riksdagsbeslut kom att avgöras genom lotten.
Ett sådant utfall hade enkelt kunnat förhindras. I en tid när polariseringen ökar och samförståndsandan är i upplösning vore det på sin plats att riksdagen såg över valsystemets brister så att vi så långt som det är möjligt undviker demokratiskt beklagliga utfall i framtiden.