Få politiska områden är så omgärdade av floskler och tomma fraser som lands- och glesbygdspolitiken.
Det har säkerligen att göra med bristen på överensstämmelse mellan vad som sägs och vad som görs.
Många är de politiker som nickar och mumlar instämmande till förslag som gynnar Sverige utanför städer och större tätorter. Men när det kommer till konkret handling är ofta förståelsen för landsbygdens speciella problem som bortblåst.
Kommuner och regioner står inför gigantiska bekymmer de kommande åren.
De demografiska kurvorna pekar åt fel håll, allt färre ska försörja allt fler. Bristen på utbildad arbetskraft är utbredd. Det saknas personal inom hälso- och sjukvården, inom pedagogiska yrken.
Samtidigt har medborgarnas krav på offentlig service ökat. Både vad gäller kvantitet och kvalitet.
Förutsättningar att klara de framtida utmaningarna varierar. Mest utsatta, när det gäller ekonomin, är landsbygdskommuner och landsbygdsregioner. Storstadsregionerna är generellt sett bättre rustade.
Men även storleken har betydelse. De kommuner med högst skattesats är de små kommunerna, de med under 5 000 invånare, tätt följda av kommuner med 5 000 till 10 000 invånare.
För många små landsbygdskommuner står valet mellan sänkt ambitionsnivå i välfärden eller högre skatter.
Och då ska man komma ihåg att Västerbotten har landets högsta skatter på länsnivå räknat. Även norrbottningarna är hårt beskattade. Lägst genomsnittlig skattesats har Stockholms län.
Ur den aspekten är finansregionrådet Irene Svenonius (M) utspel om att Stockholm inte har råd att via utjämningssystemet visa lite solidaritet med övriga Sverige lika dumt som det är pinsamt. Det handlar inte om råd, det handlar om brist på vilja.
Sänkt ambitionsnivå för välfärdstjänsterna eller högre skatter?
Det finns ett tredje alternativ. Och det är att staten går in och hjälper de små kommunerna.
Det är också vad Kommuninvest förespråkar i rapporten ”Utjämning av kommunalskatterna”. Ett småkommuntillägg hwlt enkelt. Det skulle omfatta kommuner med färre än 10 000 invånare. I Norge finns redan ett liknande tillägg.
Bland annat Arjeplog, Arvidsjaur, Malå, Norsjö och Robertsfors skulle vara berättigade till ett sådant tillägg.
Med mer statliga pengar skulle effekterna av kommande kriserna kunna mildras.
Det skulle kunna mildra den svenska skatteorättvisan. Det skiljer till exempel nästan sex kronor mellan lågskattekommunen Österåker i Roslagen och högskattekommunen Dorotea i Västerbottens inland.
För ett normalhushåll, med en halv miljon kronor i inkomst, innebär det att man betalar minst 30 000 kronor mer i skatt om man råkar bo i Dorotea. För vad då? För sämre kommunal service?
Kombinationen hög skatt, mindre kommunal service är ingen bra kombination. Risken för utflyttning, med än sämre finanser som en följd därav, är överhängande.
Sverige måste hålla ihop. Det är de allra flesta överens om. Men om Sverige ska kunna hålla ihop, om de regionala skillnaderna inte ska tillåtas växa sig alltför stora, behövs det handling. Och den behövs nu.
Eller som Kommuninvest skriver i sin rapport: ”Man kan konstatera att den ekonomiska situationen i många av gles- och landsbygdskommunerna blir allt-mer besvärlig och att det behövs omedelbara åtgärder för att inte servicen ska försämras eller de redan höga skatterna i dessa kommuner ska behöva höjas ytterligare.”
Nog med instämmande nickar och uppmuntrande mummel.
Nu är det dags för politisk handling. Och det snabbt. Snart kan det vara för sent.