Tick, tack, tick, tack …

När den brittiske premiärministern Boris Johnson talade i samband med öppningsceremonin av klimatmötet COP26 i Glasgow tog han domedagsklockan till hjälp för att poängtera allvaret i de pågående klimatförändringarna.

– Den står på en minut i tolv, konstaterade han.

Ödesmättat så det förslår. Andra dysterkvistar vill göra gällande att COP26 är sista chansen att tackla klimatförändringarna.

Letar du pessimister. Åk till Glasgow. Där står de att finna. Vilket egentligen inte är så konstigt. FN:s klimattoppmöten har åkt berg-och-dal-bana mellan framgångar och motgångar.

De flesta är överens om att omställningen behöver gå snabbare, att den behöver konkretiseras.

Det handlar om regler för handel med utsläppsminskningar och om hur länderna ska rapportera sina utsläpp. Det handlar också om hur ländernas klimatåtaganden svarar mot Parisavtalets temperaturmål. Att den globala temperaturökningen ska hållas långt under två grader och att det ska jobbas för att den ska stanna vid 1,5.

Det är det som ska diskuteras, hur klimatkrisen ska lösas, när nästan 200 länder samlas till klimattoppmöte.

Förhandlingarna måste inte bara präglas av rättvisa mellan rik och fattig. De sker också under tidspress. Mötet ska avslutas 12 november – även om det hör till att förhandla på övertid – och klimatet kan inte vänta alltför länge på snabba, konkreta åtgärder.

Tuvalu i sydvästra Stilla havet kan bli det första landet att gå under när havsytan höjs på grund av den globala uppvärmningen. Ö-nationen Kiribati har köpt land på Fiji för att kunna rädda sina 110 000 invånare när havet slukar atollnationen.

Med tanke på det är det inte så konstigt att pessimisterna flockas i Glasgow.

Det går att komma överens om skärpta klimatambitioner, om att öka takten. Men så länge många länder fruktar den samhällsförändring som fossilfriheten kan innebära, mer än för själva klimatförändringen, är positionerna svåra att låsa upp.

Ingen ska heller komma och säga att klimatomställningen är problemfri, att den ingenting kostar. En nyckelfaktor med potential att få världens ledare på bättre tankar är därför att det kostar mer att vara kvar i fossilsamhället än vad det kostar att lämna det.

De ekonomiska förluster som orsakats av extremväder och klimatrelaterade händelser uppgick till exempel till drygt 419 miljarder euro i EU-27 de senaste 40 åren. Det är betydligt mer än vad EU spenderar under två år på samtliga politikområden och program.

Det är dyrt att stoppa klimatförändringarna, men det är dyrare att inte göra det. De mänskliga och ekonomiska kostnaderna för klimatförändringarna kommer att fortsätta stiga. Om ingenting görs.

En av de bärande och grundläggande idéerna är att klimatförändringarna ska bekämpas rättvist och tillsammans. Ur den aspekten är det en stor besvikelse att Kinas president Xi Jinping inte kommer till COP26. Precis på samma sätt som det är en besvikelse att Rysslands Vladimir Putin också uteblir. Kinas släpper ut mest koldioxid, Ryssland fjärde mest. Däremellan kommer USA och Indien.

Ännu en gång har Kina (inte minst) och Ryssland visat vad de anser om globala lösningar på globala problem.

Att Kina uteblir ska också ses i ljuset av att deras återstart av industrin inneburit att koldioxidutsläppen ökar i år, samtidigt som alla andra stora länder minskar sina utsläppen som en följd av coronapandemin.

Kina har också planer på att fortsätta att öka sina utsläpp fram till 2030, för att därefter minska och bli klimatneutralt 2060.

De utvecklingsländer som mer eller mindre slutat tro på klimaträttvisa är inte att klandra. Framförallt sedan tidigare löften om pengar till minskade utsläpp och klimatanpassningar frusit inne. Det sveket får absolut inte upprepas i Glasgow.

Oljeländerna vill försvara sina intressen. Storbritannien vill inte att bistånd ska gå till kol, olja och naturgas. Samtidigt som Belgien och Tyskland vill fortsätta subventionera utbyggnaden av sina naturgasverk. Rättvisa?

Tick, tack, tick, tack …

Domedagsklockan räknar ner. Det finns många knäckfrågor som behöver lösas för att COP26 ska kunna betraktas som ett framgångsrikt klimattoppmöte: Fattiga vs rika länder, oljeländernas inflytande, klimatambitionerna, tempot i åtgärderna, pengarna, regelboken.

Man behöver inte vara en obotlig pessimist om man säger att alla frågor inte kommer att lösas. För det kommer de inte att göra.

Däremot måste världens ledare ta sig samman, samarbeta kring en rejäl ambitionshöjning för världens klimatarbete.

Frågan de måste ställa sig lyder: Vad kostar det att inte lämna fossilsamhället?