Nu på fredag (25/2 2022) presenterar Coronakommissionen sitt slutbetänkande.

Utan att föregripa deras slutsatser kan det vara på sin plats med en rekapitulation.

31 januari 2020: En kvinna i Jönköpings län bekräftas vara smittad av coronaviruset. Det första svenska fallet är ett faktum.

6 mars 2020: Inhemsk smittspridning bekräftas för första gången.

12 mars 2020: Det första svenska dödsfallet kopplat till covid-19.

27 december 2020: Den då 91-åriga Gun-Britt Johnsson i östgötska Mjölby blir först i Sverige med att vaccineras.

Två år senare, på god väg mot 2,5 miljoner smittade, nästan 17 000 dödsfall och drygt 20 miljoner administrerade vaccindoser är det dags att börja summera den svenska coronahanteringen en första gång. För mer lär komma. Inte minst från forskningen.

Vår beredskap är god, konstaterade Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hanssons (S) i ett berömt tal på Skansen i Stockholm den 27 augusti 1939. Vilket inte var med sanningen överenstämmande. Sveriges beredskap var inte god.

Det var den heller inte drygt 80 år senare när coronapandemin slog till med full kraft. Det var brist på det mesta: vårdplatser, vårdplatser på intensivvårdsavdelning, personal, skyddsutrustning och provtagningskit. Smittspårningen kunde ha fungerat bättre.

Flera av hälso- och sjukvårdens utmaningar förstärktes under pandemin. Utbrottet av covid-19 ställde tillgången till vissa medicinska kompetenser på sin spets, till exempel inom intensivvård och kommunal vård och omsorg.

Låt oss vara ärliga: Misstag har begåtts i den svenska pandemihanteringen.

Det finns all anledning att både granska och vara kritisk till regeringens och Folkhälsomyndighetens göranden och låtanden under pandemin. Vissa av restriktionerna infördes med en tajmning som både då och nu framstår som närmast obegripliga.

Folkhälsomyndigheten hade svårt att bestämma sig om munskydd hjälpte eller stjälpte. Deras experter gjorde, skulle det visa sig, felbedömningar kring immunitet och tiden det skulle ta att få fram ett vaccin.

Än allvarligare är regeringens dribblande och försök att undanhålla dokument från Coronakommissionen. En sällsynt oaptitlig historia som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad avslöjade i början av året (Svenska Dagbladet 20/1 2022).

De skulle, enligt kommissionens huvudsekreterare Joakim Sonnegård, kunna ge svar på hur regeringen och myndigheterna fattat beslut som rör pandemin. Det var först i ”elfte timmen” som Coronakommissionen fick ta del av de ”sammanställningar” om vad som skett på de hundratals pandemimöten som hållits i en särskild krisgrupp med statssekreterare.

Med det sagt: Hantering är en sak, strategi någonting helt annat.

Det finns goda skäl att risa delar av den svenska coronahanteringen. Samtidigt som det finns goda skäl att rosa de grundläggande tankegångarna i coronastrategin. Att smittspridning är ofrånkomlig, att undvika omfattande nedstängningar, att hålla samhället så öppet som överhuvudtaget är möjligt och att lita på att människor, i varje fall de flesta, tar ansvar för sig själv och för andra.

Att slutna, odemokratiska samhällen som Kina stängde ner, mer eller mindre tvingade människor i husarrest, kom inte som någon större överraskning. Men att ett öppet, demokratiskt land som Australien valde samma väg förvånar.

Nedstängningens pris har varit högt i både sociala, medicinska och ekonomiska kostnader.

En ny forskningssammanställning från John Hopkins universitetet i Baltimore – bland författarna finns den svenske ekonomen Lars Jonung – visar att nedstängningar haft liten eller ingen effekt på dödligheten i covid-19. Andra rapporter har i förutsägelser grovt överskattat antalet svenska dödsfall.

Allting blev inte rätt, långt därifrån, men mycket blev det. Den starkt kritiserade ”svenska strategin” höll till stora delar måttet.

För några veckor sedan togs de flesta åtgärderna mot covid-19 bort, pandemin har gått in i en ny fas. På fredag presenteras Coronakommissionens slutbetänkande. Det kan ses som två slutpunkter på den pandemi som härjat världen så hårt.

Men så är det inte. Långt därifrån. Pandemin är inte över. Ur den aspekten är det oroande att intresset för att vaccinera sig minskat radikalt sedan de sista svenska restriktionerna lyftes.

Litar man på myndigheterna och expertisen, vilket är en förutsättning för att kunna hålla ett samhälle förhållandevis öppet, även under en pandemi, är det följande som gäller: Vaccinera dig om du inte gjort det, tacka ja till en tredje påfyllnadsdos.