Det handlar om makten över livets slut

En riksdagsmajoritet ser positivt på att utreda dödshjälp. Det är bra att politiken ser värdet av självbestämmande.

Ledare 17 januari 2022 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

En riksdagsmajoritet vill utreda dödshjälp.

Det rapporterade Sveriges Radio på annandagen (26/12 2021) sedan Vänsterpartiets partistyrelse, inför kongressen i februari, gav stöd åt ett förslag om att utreda frivillig dödshjälp när palliativ vård visat sig otillräcklig.

Såväl Liberalerna som Miljöpartiet vill utreda dödshjälp.

I höstas valde Sverigedemokraterna att gå samma väg, kort efter att en arbetsgrupp inom Moderaterna kommit fram till samma slutsats som Liberalerna som Miljöpartiet.

Det är bra. Någon snabb omläggning av politiken är dock inte att vänta.

Vänsterpartiets vårdpolitiska talesperson Karin Rågsjö säger till Sveriges Radio (26/12 2021) att det vore bra att kunna bemöta påståenden med ”lite mer fakta, inte bara tyck”.

Det är bra, och det behövs för att kunna dämpa debattens ofta känsloladdade inlägg.

Men samtidigt säger Karin Rågsjö indirekt att Vänsterpartiet vill kunna bemöta de som ser positivt på frågan med bättre argument. Alltså: att kunna argumentera emot. Där hoppar Vänsterpartiet i galen tunna.

2017 gick Statens medicinsk-etiska råd (Smer) i en kunskapssammanställning om dödshjälp igenom argument för och emot.

I princip samtliga motargument saknar vetenskaplig eller erfarenhetsmässig grund. Det hedrar därför Vänsterpartiet och Karin Rågsjö att de vill klargöra sina egna brister.

Diskussionen tangerar svåra frågeställningar som vården tampas med. Exempelvis skrivs i många multisjukas journaler ”ej HLR” för sådant som ett hjärtstopp.

Och från tid till annan ställs vårdpersonal inför situationer när patienter av religiösa skäl inte vill ta emot blod, med tydlig risk för att dö.

Då tar vården ställning till livets värde, lidande och nyttan av hjälpinsatser. Det borde gälla även för terminalt sjuka.

Därtill är inte dödshjälp en elak läkare med en stor spruta. Termen rymmer två alternativ. Det ena, eutanasi, betyder att någon annan än patienten utför den dödande handlingen. Att patienten själv gör det kallas assisterat döende.

Den andra alternativet är Oregonmodellen, som funnits i den amerikanska delstaten Oregon sedan 1997. Där, och i delstaten Washington, har efterfrågan på dödshjälp inte avtagit trots att fler patienter erbjuds palliativ vård, enligt Smer.

Det som många i Sverige anför, att vår välutbyggda palliativa vård underkänner behovet av dödshjälp, faller därför. Palliativ vård och dödshjälp är inte motsatser utan komplement i strävan efter en mer humanistisk vård.

Tre fjärdedelar av de som får dödshjälp lider, enligt Smer, av cancer. Men bara kring en tredjedel av de som behandlas palliativt behöver vara på sjukhus, enligt en artikel i Läkartidningen 2002. Resten kan vårdas hemma med vissa anpassningar.

Artikeln hänvisar till såväl svenska som internationella studier, som visar att bortåt två av tre patienter helst vill dö hemma. Värdighet och vårdplanering bör båda väga tungt i en svensk utredning.

Redan 1979 fann en statlig utredning om vård i livets slutskede att den enskilde i så stor utsträckning som möjligt ska få avgöra om hen vill ”sluta sina dagar i hemmet eller på vårdinstitution”. Då undersöktes varken eutanasi eller assisterat döende.

2001 utreddes saken igen, men med regeringsdirektiv att inte ens beröra dödshjälp.

Nu är tiden politiskt mogen för att ansluta Sverige till den skara rika länder som har alla medborgares välmående i åtanke.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa