Språket, hur vi uttrycker oss, är viktigt.
Det ger andra en fingervisning om vem vi är, vad vi står för. I varje fall om vi generaliserar en smula.
Att kunna säga vad man menar, tydligt och klart, utan att ta till överord, är en svår konst. Hans Rosling, professor i global ekonomi, behärskade den. Det gjorde även Barack och Michelle Obama och Steve Jobs, grundaren av Apple. I riksdagen brukar Centerpartiets Johanna Jönsson få sagt det hon vill ha sagt – på ett personligt sätt, fritt från floskler.
Talarkonsten i kommunfullmäktige i Skellefteå har varierat genom åren. För inte alltför många år sedan var härskartekniker och hätska utfall inte ovanliga. Nu är det bättre ordning och reda bland ledamöterna. En ny generation politiker har intagit stolarna och med dem ett annat sätt att argumentera. Konsten att politiskt övertyga har förändrats.
Hur politiker formulerar sig är viktigt. Vissa ägnar sig åt hatretorik på sociala medier. Tack och lov tycks de bli färre. Den hatretoriken, nedsättande och hotfulla yttranden som ofta bottnar i intolerans, ska absolut inte blandas ihop med normal samhällelig kritik – om än den sker i hårda ordalag. Det är någonting helt annat.
Ledande politiker, på vitt skilda nivåer, sätter upp officiella och inofficiella riktlinjer för det politiska samtalsklimatet i partiet. En ledande politiker som gormar och skriker, som strör glåpord och invektiv omkring sig, får ett parti som agerar likaledes. Fler politiker borde gå en kurs i hur man säger det man vill ha sagt, sakligt, personligt och utan överdrifter.
Alltsedan januariöverenskommelsen undertecknades, och det stod klart att Ulf Kristersson (M) inte skulle bli statsminister, har Moderaterna vässat det politiska samtalet. Som oppositionsparti är det en helt naturlig del av den politiska vardagen. Denna viljan att säga mycket, högt och övertydligt tycks ha spritt sig över landet.
I förra veckan landade ett mejl i inkorgen. Det kom från Moderaterna i Skellefteå och var undertecknat av Micaela Löwenhöök, M-ordförande här i stan.
Bygg- och miljönämnden, där Micaela Löwenhöök är vice ordförande, hade haft sammanträde. I korta ordalag kan man säga att hon inte var nöjd med utfallet i frågan om en, som hon själv uttrycker det, tillfällig övernattningsplats för EU-migranter. Enligt bygglovsansökan handlade det inte om EU-migranter utan om tillfälliga boplatser kopplade till diverse byggprojekt.
Visst, man kan ha synpunkter på beslutet som sådant.
Men det är inte det som det handlar om här.
Här handlar det om språket, hur vi uttrycker oss.
Rubriken på pressmeddelandet lyder: ”M ville inte ge bygglov till kåkstad”. Lite längre ner i texten handlar det om en grupp människor ”där flera med stor sannolikhet vistas olovandes i Sverige och kommunen” och att beslutet som sådant är ”skamligt”.
Som sagt var: Det är helt okej att framföra de synpunkterna, det är hur de framförs det hela handlar om.
En kåkstad är, enligt Wikipedia, en oplanerad bebyggelse av mycket enkel standard. Kåkstäder utgör en stor del av stadens slum, och saknar vanligtvis elförsörjning, kranvatten och avlopp. Kåkstadens byggnader ligger ibland på ockuperad mark. I dag är världens slum en miljardstad.
Risken att en tillfällig övernattningsplats för EU-migranter – eller vem det än må vara – skulle förvandlas till en kåkstad i Skellefteås utkanter är föga troligt. Ordvalet kåkstad är lika irrelevant och det är olyckligt. Men kanske än mer olyckligt är det att kalla ett demokratiskt fattat beslut som ”skamligt”. Det i sig är, just det, skamligt.