Det finns en försonande ton i januariöverenskommelsens tjugosjätte punkt. Den om förändringar i skogspolitiken.

Där står det visserligen tydligt att äganderätten ska stärkas och att markägare ska få ersättning för skog som skyddas från brukande. Men det finns också formuleringar som vill att skogsdebattens polarisering ska brytas.

Perspektiven ska giftas ihop, åtaganden om biologisk mångfald ska förenas med en växande cirkulär bioekonomi.

Det är värt att komma ihåg när man läser reaktionerna på den stora skogsutredning som lämnades över till regeringen häromveckan.

Eftergifterna till Centerpartiet i skogsfrågorna var ett av huvudskälen till att Stefan Löfven (S) blev statsminister i januari 2019. Skogsutredningen skulle bli katalysatorn som renade den infekterade luften i skogspolitiken.

Så blev det inte. I stället för politiska broar av hållbart trä har tallskogarnas skyttegravar grävts allt djupare.

Den försonande tonen går i och för sig igen även i själva utredningen, som också har ett antal bra förslag.

Till exempel föreslås ett stopp för den rättsosäkra nyckelbiotopsinventeringen, som inneburit att skogsägare inte längre får bruka sin skog. Här finns också bra förslag om hur tillväxten i skogen kan öka och viltskadorna begränsas.

Inte minst är resonemangen om frivillighet i relation till naturvärden kloka.

De senaste decennierna har skeva incitament vuxit fram i skogspolitiken där skogsägare, som varit särskilt duktiga på att vårda sina skogar, tvingats ge upp sin skog och sitt brukande för att de skapat så stora naturvärden.

Som utredningen konstaterar borde det vara precis tvärtom.

Höga naturvärden borde belönas, inte bestraffas. Frivillighet borde vara huvudprincipen när det kommer till vilken och hur mycket skog som ska sättas av och skyddas.

Men vad är den frivilligheten värd i praktiken, när utredningen också vill använda tvång för att skydda ytterligare 650 000 hektar skog?

Man lyckas inte heller skapa någon samsyn i hur mycket skog som egentligen är skyddad i dag, vilket får sägas vara centralt i sammanhanget.

Miljörörelsen hänvisar gärna till internationella åtaganden om biologisk mångfald för att göra gällande att mer skog behöver skyddas, men som exempelvis Lantbrukarnas riksförbund (LRF) visat används helt andra definitioner än i andra länder. Om Sverige använde samma mått som Tyskland skulle vi ha nått upp till vårt mål för länge sedan.

Därmed kvarstår skogspolitikens stora polarisering och grund för konflikt. Förutom en kritisk skogsägarrörelse har Centerpartiet redan meddelat att man inte kommer att medverka till någon lagstiftning som försämrar för markägarna.

Det är nog klokt i sak. Men det besvarar inte den större frågan om hur partiet ska se på januariöverenskommelsen.

Efter Socialdemokraternas trixande i LAS-frågan riskerar ännu en viktig seger att urholkas.

Vad är det Centerpartiet kommer att summera på räkenskapens dag, i september 2022?

Vad har man egentligen fått i betalning för att Stefan Löfven är statsminister?