Man ser ögat, men inte glimten i ögat.

Så beskriver Anders Holger-Nilsson, säljare på byggkedjan Ahlsell, de digitala möten som blivit vardag i coronapandemin.

Rapporten ”Det fysiska mötets värde”, skriven av konsultföretaget Hui Research på uppdrag av Transportföretagen, uppskattar att antalet passagerare på svenska flygplatser minskade med 88 procent under 2020.

Hotellnäringen imploderade mer eller mindre när pandemin slog till, liksom mässor och konferenser.

De ekonomiska värdena i branscherna som lever på att föra människor samman är stora. Ändå är det nog lätt att underskatta förlusterna av det senaste årets minskade möten.

För det första är fysiska sammankomster värdefulla även för företag som inte lever på att arrangera dem. En studie som rapporten hänvisar till konstaterar att varje dollar som amerikanska företag spenderade på affärsresor betalade av sig i 12,50 dollar i ökad intäkt. Företag som slutade resa förlorade samtidigt 17 procent av sina intäkter de efterföljande åren.

För det andra är det, precis som Anders Holger-Nilsson är inne på, inte alltid så lätt att mäta mötets värde i pengar. Få skulle vilja anställa, eller bli ihop med någon, som man bara träffat över nätet. Att anlita en underleverantör eller skapa andra affärsrelationer är på samma sätt svårt utan att träffa den eller de man ska samarbeta med.

Det är svårt att veta exakt hur många anställningar och företagssamarbeten som gått om intet det senaste året, men det råder ingen tvekan om att förlusterna kommer att vara kännbara i år framöver.

Att fysiska möten spelar stor roll är en lärdom som bör vara vägledande även bortom pandemin. Många glesbygdskommuner hoppas att urbaniseringstrenden har vänt och kanske till och med förstärkts av pandemin.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”coronaflyttare” om folk som säljer sina lägenheter i storstaden (Dagens Nyheter 28/12 2020).

Den trenden fanns också innan pandemin, men mycket tyder på att det snarare är en ”suburbanisering” än en ny grön våg.

Fler lämnar storstädernas kärnor, men inte för den avlägsna glesbygden utan för det tätortsnära lantlivet, eller för villaförorterna. Många vill ha frisk luft och plats för ett grönsaksland, men ingen vill ha två timmars restid till ett morgonmöte.

Som ekonomen Enrico Moretti visade i sin bok ”The New Geography of Jobs” är det en slags ironi i den moderna ekonomin. Trots att digitala verktyg blir allt viktigare tycks våra behov av att mötas och att finnas hyfsat nära varandra bara bli större.

Zoom, Teams och Google Meet kommer att bli kvar även efter pandemin, men de eliminerar inte behovet varken av konferensrum eller transportinfrastruktur. De minsta och mest avlägsna kommunernas utmaningar förändras inte heller av nya digitala verktyg.

Det är någonting som behöver bli en utgångspunkt i såväl kommunernas egna planering som i landsbygdspolitiken.

Det fysiska mötet är grunden för de flesta relationer, och så lär det förbli.