Ibland är det viktigt att stanna upp och reflektera en stund. Att inte okritiskt springa vidare i livets ekorrhjul.
I söndags var det kanelbullens dag. Varje år sätter vi svenskar i oss uppskattningsvis 8,3 miljoner sådana dagen till ära.
I morgonsoffan i TV4 diskuterades detta bakverks förträfflighet både länge och väl.
I måndags var det internationella barndagen, en dag som hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter. Och i slutet av förra månaden var det den internationella dagen för säkra aborter.
Att stå upp för barns rättigheter och kvinnors rätt till fri och säker abort borde självklart vara viktigare än att trycka i sig ett bakverk. Men sett till hur dagarna uppmärksammats verkar inte alla hålla med.
Eller så är alltför få medvetna om att det finns dagar för barns rättigheter och kvinnors rätt till fri och säker abort.
Globalt sett genomgår drygt 21 miljoner kvinnor osäkra aborter varje år, främst i resurssvaga länder.
De osäkra aborterna utgör enligt Världshälsoorganisationen WHO nästan hälften av alla aborter i världen. Varje år dör nästan 50 000 kvinnor till följd av olagliga, osäkra aborter. Hundratusentals får skador för livet.
Och om det förr om åren var svårt för många att avsluta en oönskad abort har det i pandemins fotspår blivit än svårare.
Ta Polen. Ett land med en av världens strängaste lagar kring abort. Förr kunde polska kvinnor resa utomlands för att avsluta en oönskad graviditet. Nu går det inte längre. På grund av alla reserestriktioner.
Vad kvinnor är beredda att göra för att avsluta en oönskad graviditet vill jag inte tänka på, än mindre nämna här.
1920 blev Sovjetunionen först i världen med att legalisera aborter. Den svenska abortlag som gav kvinnor rätt att själva bestämma om de vill avbryta en graviditet under de 18 första veckorna tillkom för drygt 40 år sedan.
I dag genomgår Ryssland en konservativ och nationalkonservativ våg. Precis som så många andra länder i världen.
En blick ut över Europa ger följande skrämmande resultat: Abort är totalförbjudet i Malta och i mikrostater som Vatikanstaten, San Marino, Liechtenstein och Andorra. Polen, Irland och Nordirland har en restriktiv lagstiftning. I länder som Makedonien, Kroatien och Italien vinner abortmotståndet mark.
Och i USA befarar många att president Trumps nominering av den djupt konservativa katoliken och abortmotståndaren Amy Coney Barrett till den mäktiga Högsta domstolen kommer att innebära slutet för kvinnors rätt att själva få välja.
Sverige är i mångt och mycket ett föregångsland när det gäller kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.
Men inte ens här. Inte ens med en väl fungerande abortlagstiftning med drygt 40 år på nacken är rätten till abort någonting som kan tas för självklart.
Här har exempelvis samvetsfriheten prövats i domstol: ska barnmorskor verkligen behöva bistå vid aborter? Ja, tyckte juridiken, ända upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Rätten till fri och säker abort borde självklart vara självklar, och universell.
Så är det inte. Och så länge det inte är så måste kampen för aborträtten fortsätta. Med oförminskad kraft. Inte minst med tanke på att alla studier visar att aborterna sker i samma utsträckning, vare sig de är tillåtna eller förbjudna.
I dag dör tusentals kvinnor helt i onödan när allt fler länder stramar åt sina abortlagar, vilket gör att allt fler kvinnor tvingas till olagliga, osäkra aborter. Så kan vi inte ha det.
Ibland är det viktigt att stanna upp, att reflektera, att inte bara okritiskt springa vidare i livets ekorrhjul.
Det finns sådant som är viktigare än att hylla en kanelbulle.