Det är enkelt att förutsäga hur många som kommer att dö i covid-19.
Det är bara att multiplicera hur många som kommer att exponeras för viruset, infektionsgrad och dödlighet.
Problemet är förstås att det är nästintill omöjligt att skatta varje siffra. Därför är risken för en felaktig prognos uppenbar.
Coronapandemin har försatt oss i en konstant situation av osäkerhet.
Just denna osäkerhet är temat för två artiklar i det senaste numret av tidskriften Axess (juni 2020).
Nicklas Berild Lundblad, fil dr och chef för samhällsanalys på Google, beskriver i ”Vår osäkra värld” hur vi lever i en värld präglad av sannolikhet, att ”vi räknar på allt från risken att dö till hur vi bäst ska planera vår pension.”
Vi är historiskt sett oslagbara på att beräkna risk. Och då vi blir bättre och bättre på att reducera en allt större del av vår tillvaro till riskanalyser, samtidigt som vi blir allt sämre på att hantera den osäkerhet som inte går att reducera bort.
Spegelbilden av detta belyser Katarina Barrling, docent i statskunskap, i sin text ”Om och om igen”.
När våra egna riskbedömningar blir allt bättre, blir vi också alltmer övertygade om att vi kan kontrollera vår tillvaro.
Fram tills för inte alltför länge sedan levde människan under devisen ”människan spår och Gud rår”. Men nu både spår och rår människan. Att då inte försöka räkna ut risker och skatta framtiden blir en resignation inför ödet: ”närmare dödssynder än så kan man knappast komma i ett positivt tänkande samhälle” beskriver Katarina Barrling det.
Hur vi ser på risk får tydliga konsekvenser för hur vi förhåller oss till den rådande pandemin.
Nyhetssajten Fivethirtyeight skrev i mars att spannet mellan bästa och sämsta möjliga utfall av coronaviruset är så stort att varje försök till estimering riskerar att bli meningslöst.
Beroende på vilka siffror man använde i ovan nämnda beräkningsmodell kunde allt från 200 000 till 2,2 miljoner amerikaner dö i viruset; det första en siffra man kan tänkas leva med även i goda tider, det senare ett dödstal som skulle skaka landet i grunden.
Den enorma osäkerheten är förenad med två – i brist på andra ord – risker.
Dels kan det leda till att vi kapitulerar inför osäkerheten och friskriver oss själva från allt ansvar för utfallet. Den andra risken är att vi drabbas av sannolikhetshybris.
De som blir övertygade om att det de själva har förutspått stämmer, vare sig estimeringen är nära bästa eller sämsta möjliga utfall, invaggas i tron att de kan hantera denna osäkerhet. Att vi kan bemästra sannolikhet och lita på våra egna beräkningar. Men det kan vi inte.
Coronaviruset kommer att fortsätta hålla oss i osäkerhet och människan kommer fortsatt att sakna statistisk intuition.
Men varken kapitulation eller hybris inför osäkerheten är någon lösning. När riskbedömning inte kan ge oss svar på hur vi ska hantera en svår situation måste vi vända oss till andra värden.
Vilka typer av beslut kan vi leva med – oavsett vad konsekvenserna av coronapandemin blir?
Osäkerheten i coronatider blir en påminnelse om att vi bör utforma vårt samhälle inte utifrån siffror och multiplikation utan i linje med de värden vi vill värna oavsett utfall.