Tills döden skiljer oss åt. En mening vi ofta hör vid vigslar. Att leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med en käresta är en fin tanke. Ibland fullt realistisk. Ändå skiljs människor. 2023 ägde enligt Statistiska centralbyrån hela 21 231 skilsmässor rum i Sverige.

Det är många krossade drömmar. Barn går ifrån livet i en kärnfamilj till att vara skilsmässobarn. Men kanske måste flytta. Det finns även en skam i att skiljas åt. Många upplever det som ett nederlag. Man hade ju lovat, både inför Gud och varandra och fastrar och kusiner och vänner, att från och med nu vara en duo.

Samtidigt är det inte konstigt att vissa människor växer ifrån varandra. Det är naturligt. Det sker dessutom inte enbart inom kärleksrelationer, utan även bland vänner. Att vara och vilja detsamma nu som om femton år är mer eller mindre osannolikt. För visst vill och strävar man efter att växa som människa? Lära sig nytt, få nya insikter om sig själv och världen? Med progressen kommer också en förändring. Kanske kan du göra den resan tillsammans med en partner eller bästa vän. Kanske inte.

Oavsett vilket så är det okej. Det är inte ett nederlag att gå skilda vägar. Självklart bör man inte ge upp vid första backkrönet. Ett förhållande – oavsett om det gäller kärlek eller vänskap – går upp och ner. Däremot ska man inte behöva kämpa hela tiden för att förstå eller nå fram till varandra. Det leder till psykisk ohälsa och ensamhet, det med. 

Känns inte en relation rätt över tid så måste man göra någonting. Ibland går det att lösa knutarna tillsammans. Ibland går det inte. Då är det bättre att säga tack och hej. Avslutet är antagligen svårt där och då, konstigt vore annars. Nästan alla avsked gör ont. Särskilt från människor man älskat. Men det blir bättre. Med största sannolikhet för båda parterna. För vem vill befinna sig i en relation som inte är ömsesidig?

”Men tänk på barnen!” är ett argument som ofta används för att föräldrar ska stanna ihop.I många fall är det precis vad människor som skiljer sig gör. För vilka barn vill – åtminstone i förlängningen – växa upp med olyckliga föräldrar? Vad är man för förebild om man lär dem att det är okej att leva i en kärlekslös relation? Barn märker allt. Även frånvaro av värme och närhet mellan föräldrarna. 

I dag pratar vi ofta om ensamhet som den stora folksjukdomen. Ensamhet kan ge såväl psykiska som fysiska symtom, skriver 1177 på sin hemsida. Vi pratar även ofta – tack och lov – om vikten att ta sig ur relationer som är farliga. Däremot pratar vi mycket sällan om relationer där parterna stannar fastän de egentligen inte vill. Där det inte förekommer fysiskt våld, men en eller båda parterna är olyckliga. En del stannar på grund av ekonomiska skäl, i synnerhet gäller detta kvinnor (SVD 6/1). En del av andra anledningar, som skam.

Är inte även detta ett problem att ta på allvar, så säg? Något som riskerar att leda till psykisk ohälsa både här och nu och i förlängningen? Jo, det är det. Alla förtjänar att må bra. Ska en gammaldags norm få ta det ifrån oss? Visst inte. 

Jag vill därför uppmuntra människor som inte passar ihop att skiljas åt. Det gäller både i vänskap och i kärlek. Att ha en partner och vänner omkring sig och att luta sig mot är oerhört viktigt. Men inte vilken partner eller vilka vänner som helst. Ibland kan det ju vara tvärtom, att en vänskap eller kärlek får en att må sämre. 

Att älska någon kan vara att släppa den andra personen fri. Och sig själv. Det pratar vi tyvärr mycket sällan om. Låt oss ändra på det.