De flesta i min generation, vi som börjar närmar oss pensionsåldern, har feriejobbat.

Arbetsuppgifterna var väl inte alltid de roligaste: diska på någon restaurang, springpojke på något bygge, plocka jordgubbar och tomater, rensa ogräs bland betor och rovor. Lönen var knappast avtalsenlig, arbetsmiljön hade mycket i övrigt att önska. Några ungdomsombud från LO, som skulle kolla att arbetsgivarna skötte sig, att vi inte utnyttjades, sågs aldrig till.

Men bortom insektsbett, värkande ryggar och knän var det en nyttig erfarenhet. Man lärde sig något om livet och arbetslivet, vad som skulle komma. Man fick sina första kontakter på arbetsmarknaden och lite arbetslivserfarenhet. Och så egna pengar på fickan att göra något kul med resten av sommaren.

Men tiderna har förändrats.

I en debattartikel i Dagens Samhälle (7/3 2020) skriver Jan Elofsson, ordförande i Företagarna Karlstad-Hammarö-Grums, om föräldrar som ringer till X-lövs kommuns växel för att deras ungdomar ska få ett ”roligare jobb”, för att det är ”lite långt att ta sig till jobbet”, för att ”vi hade planerat att vara i sommarstugan då” eller för att ”de börjar lite för tidigt på morgonen.”

Nu ska det sägas, och det med en gång, att merparten av ungdomarna, och deras föräldrar, är både nöjda och belåtna. Men det finns också de som inte är det.

Den här våren har coronapandemin ställt till det. Och det ordentligt. På sin hemsida konstaterar till exempel Skellefteå kommun: ”Med anledning av covid-19 kan placeringar av feriepraktikanter ställas in med kort varsel” och att ferieförmedlingen inte kommer att ha ”möjlighet att placera om de ungdomar som eventuellt blir utan feriepraktik.”

Event och större evenemang har fått ställas in. Sommarkaféerna har öppet, men går på sparlåga. Företag kämpar för sin överlevnad, de har varken pengar eller arbetsuppgifter till sommarjobbare. Många av de sommarjobb som brukar finnas inom omsorgen, inom hotell- och restaurangbranschen finns inte i år, Det har hällts bromsolja i hela samhällsmaskineriet.

Sommar- och feriejobben har blivit en krisbransch, bland många andra krisbranscher. För en tid sedan meddelade därför regeringen att man satsar 180 miljoner kronor för att ge 20 000 ungdomar jobb i sommar. Samtidigt gör det kommunala självstyret att det alltid är kommunen som har sista ordet. Det är kommunerna som fixar jobben, staten som fixar pengarna.

Så nu gäller det för kommunerna att vara kreativa, tänka utanför boxen. Statsminister Stefan Löfven (S) gjorde stort nummer av att han i sin ungdom röjde sly längs vägarna i Ådalen i samband med att satsningen presenterades. Vad han förmodligen ville ha sagt var att det finns jobb, bara man är beredd på att bli svettig och få lite smuts under naglarna.

Jo, det finns jobb. Lantbruket är till exempel beroende av tusentals utländska säsongsarbetare. Men de har svårt att ta sig till Sverige till följd av stängda gränser och reserestriktioner i Europa. Inga bärplockare från Thailand i sikte. Det finns jobb samtidigt som lantbrukare över hela Sverige vittnat om hur svårt det är att locka ungdomar och inhemsk arbetskraft.

På sista raden handlar det alltså inte om att det inte finns några jobb, vad det handlar om är vilken attityd man har till arbete.

Om kommunerna gör sitt yttersta för att plocka fram sommarjobb, om det privata arbetslivet gör likaledes, och arbetslösa och unga utan sommarjobb tar de jobb som erbjuds hade mycket varit vunnet. En insats för samhället i stort som kombineras med egna pengar på fickan.

En win-win-situation.