Man kände historiens mäktiga vingslag.
1921 blev Kerstin Hesselgren (Liberala samlingspartiet) den första kvinnan i Sveriges riksdag.
1947 blev Karin Kock (S) det första kvinnliga statsrådet.
2021 blev Stefan Löfven (S) den första sittande statsministern att förlora en misstroendeomröstning. 181 röstade för att fälla honom, 109 röstade emot. Resten avstod eller var frånvarande.
Vad som händer nu är oklart. Stefan Löfven ska bestämma sig inom en vecka.
Antingen väljer han att avgå. Då inleds talmansrundor för att undersöka vilka partier som kan bilda regering. Under tiden leder Löfven en expeditionsministär. Om han inte väljer att avgå måste han utlysa nyval. Det ska hållas inom tre månader, alltså senast i slutet av september. Fram till valdagen har regeringen full makt över besluten – precis som nu.
Sverige behöver mer mittenpolitik. Januariavtalet var ett försök att skapa just det, ett alternativ till de traditionella politiska höger- och vänsterblocken. En möjlighet till någonting nytt, någonting annorlunda i mittens politiska rike. Med stark liberal profil.
Det höll i två-och-ett-halvt år. Under den tiden genomfördes en hel del bra liberal politik i takt med tiden.
Men till slut fick Vänsterpartiet nog. Vilket är förståeligt. Hela samarbetet vilade nämligen på idén att V skulle gå att ignorera, att V tolererade det som regeringen tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna kom fram till.
Vad som är svårare att förstå är Vänsterpartiets agerande. Man tar initiativ till att fälla en regering på ett förslag som inte existerar, som befinner sig på remiss- och utredningsstadiet.
Man gör det dessutom tillsammans med det nya högerblocket, och utan någon plan för hur en kommande regering ska se ut eller vilken politik som ska styra landet.
Fram till måndag efter midsommar kommer det att drickas mycket kaffe , pratas mycket.
Trots att väldigt få partier (om något) innerst inne vill ha ett extra val är det ditåt det lutar. För låsningarna är många. Något nytt januariavtal i juni eller juli lär det till exempel inte bli. Inte nu sedan Liberalerna deklarerat att det avtalet är överspelat.
En första låsning: Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna – som nu får möjlighet att realisera sin politiska högersväng tidigare än vad det tänkt – kan tänka sig att stödja Ulf Kristersson som statsminister. Det kan inte Vänsterpartiet.
En andra låsning: Vänsterpartiet vill ha en ny regering med Stefan Löfven som statsminister. Men den här gången utan punkt 44 i januariavtalet – förslaget om att införa fri hyressättning i nyproduktion
En tredje låsning: Ska Stefan Löfven likt en Fågel Fenix resa sig ur askan behöver han ett starkare politiskt mandat. Det hade han fått genom att ”lyfta in” Vänsterpartiet i ett hypotetiskt regeringsunderlag. Men det hade inte Annie Lööf och Centerpartiet accepterat.
Och det finns fler. Alltså är låsningarna i dagsläget fler än lösningarna.
Det kommer att behövas massor av tålamod, kompromissvilja och ansvarstagande om Sverige ska kunna undvika ett extra val.
Men på de presskonferenser och den riksdagsdebatt som föregick misstroendeomröstningen lät det i stället som om flera partier redan inlett valrörelsen. Den oförsonliga tonen partierna och politikerna emellan talar för ett extra val.
Ett extra val som de flesta inte vill ha. Framför allt inte väljarna.
Socialdemokraterna målade ut Moderaterna och Kristdemokraterna som oansvariga. Medan Moderaterna och Kristdemokraterna målade ut Socialdemokraterna som odugliga. Tonläget har höjts avsevärt i den politiska debatten, oförsonligheten har lyst igenom.
Januariavtalet är överspelat hur mycket Centerpartiet än vill att det inte ska vara så. Regeringen Löfven II är överspelad hur mycket Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet än vill att det inte ska vara så.
Nu är tid för väntan på besked från Stefan Löfven, hur han vill göra. Nu är tid för spekulationer.
Som att misstroendeomröstningen låst upp en del låsningar som partierna har. Att i och med att januariavtalet är överspelat finns det möjligheter att komma överens, eftersom det inte längre finns något avtal att förhålla sig till.
Som att sannolikheten att Stefan Löfven – med eller utan extra val – återkommer som statsminister är större än en borgerlig regering ledd av Ulf Kristersson. Oavsett vilket behöver Sverige fortsätta på den inslagna vägen med att implementera en liberal reformagenda.