Det finns änglar i Ukrainakriget

Rustam Lukomskij och Volydymyr Rajvitj tillhör en grupp poliser som utför särskilt riskfyllda uppgifter vid fronten.
Rustam Lukomskij och Volydymyr Rajvitj tillhör en grupp poliser som utför särskilt riskfyllda uppgifter vid fronten.

Alex Voronov följer med ukrainska poliser som hjälper civilbefolkningen vid fronten. Varför gör de det? Och varför väljer folk att bo kvar på farliga platser?

Ledare 24 januari 2024 08:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Polisen Rustam Lukomskij, 47, sitter bakom ratten på avdelningens förstärkta minibuss och blickar mot himlen: ”Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle älska det här gråa vädret.” Tjockt molntäcke försvårar för drönare vilket gör tillvaron lugnare för dem som rör sig nära fronten.

Jag följer två poliser till landsbygden i Donbas, några kilometer väster om den ryskerövrade och förstörda staden Marinka. En mil öster om Marinka börjar Donetsk, ockuperat sedan 2014.

Rustam och hans kamrat Volydymyr Rajvitj, 44, är från trakten och ingår i en grupp poliser som utför särskilt farliga uppgifter i frontområdet. De för ut sårade och döda, genomför evakueringar, eskorterar vårdpersonal och hjälporganisationer. Poliserna gör detta frivilligt eftersom ingen kan kommenderas ut på sådant arbete.

De kallas ”Vita änglarna” och det är som ofta med sådana namn. När det var som jobbigast dök poliserna upp med ett vitt ambulansfordon. Ett barn sade något om vita änglar och namnet fick fäste. Polisledningen plockade upp det och har etablerat vita ängel-enheter på flera platser i Donetsk län, men det var här i Marinka-Kurachove-området det började.

Denna lördag är uppgiften att följa det ukrainska postverket, Ukrposjta, som ska dela ut pensioner och ta betalt för elen. De äldre här gör sådana transaktioner som de alltid har gjort – kontant, öga mot öga. I byarna vi besöker är många hus träffade av granater, en del är helt förstörda. Det leder till den eviga frågan: Varför väljer folk att bo kvar?

Jag talar med bybo efter bybo och svaret är detsamma: ”Vart ska vi ta vägen?” Och många gånger är förklaringen just så enkel och nedslående. Hemmet, hur eländigt och farligt det än är, är ens fasta punkt i en tillvaro som är full av osäkerhet. Men det finns fler bottnar. Dessa människors tilltro till staten är inte tillräckligt hög för att de ska lita på löften om ett bekvämt liv någon annanstans. Ekonomiskt stöd till internflyktingar finns även om nivån kan diskuteras. Men det statliga signalsystemet kan ofta inte överrösta rädslor, negativa rykten och ren desinformation som kommer från den ryska sidan.

En del män är, ofta obefogat, rädda för att bli tagna till krigstjänst. Därutöver finns det gott om så kallade väntare, ”zjduny”, som önskar leva under Ryssland och väntar på de ryska styrkorna. Många tror på mer eller mindre avancerade konspirationsteorier om att det är ukrainska armén som skjuter på dem. Tvångsevakueringar förekommer men de är ovanliga. Även i direkta akutlägen då polisen har rätt att släpa med sig folk så gör man väldigt ogärna det, förklarar Volodymyr och Rustam. I stället försöker de övertala människor genom att konkret beskriva ett tryggt liv någon annanstans och ställa det mot katastrofen som kan inträffa när som helst. Undantag är barn som far väldigt illa. Då finns inget utrymme för diskussioner.

Blir man då inte arg på folk som genom sin envishet riskerar sina och andras liv, undrar jag. Nej, säger Volodymyr. Han menar att detta är det pris som han och den ukrainska staten betalar för att de inte vunnit dessa människors förtroende tidigare. Så nu är det bara att kavla upp. Och det gör de här killarna – med besked.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa