De nya statsråden är presenterade.
Ännu en bit på plats i det pussel som är hur Sverige ska styras de närmaste fyra åren.
På många sätt är det väntan som återstår. Politiskt hantverk går nödvändigtvis inte snabbt. Mycket av arbetet sker i vardagslunken i departementens korridorer.
Om det är någonting som Januariavtalet bevisade så är det att ett avtal inte kan utvärderas när det just presenterats: vad som blir av avtalspunkterna i utredningar och klubbad lagstiftning – konkreta resultat – är inte alltid lätt att i förväg veta.
Det hindrar inte regeringens meningsmotståndare från att greppa symboliska halmstrån för att underbygga sin kritik.
Tonläget när det kommer till miljö- och klimatpolitiken är illustrativt. Att Romina Pourmokhtari (L), Sveriges nya miljö- och klimatminister, både är den yngsta ministern genom tiderna och saknar tydlig erfarenhet av miljöpolitik tas av vissa som en intäkt på att området prioriteras lågt.
Särskilt i tandem med att Romina Pourmokthari inte får ett eget departement att ”bossa” över när miljödepartementet slås samman med näringsdepartementet.
I debatten har det från flera håll hetat att miljödepartementet läggs ner. En minst sagt högoktanig överdrift, ämnad att få en i grunden rätt trist organisationsfråga att bli politiskt sprängstoff. Som i en debattartikel i Expressen (19/10 2022), där Miljöpartiets språkrör Per Bolund och EU-parlamentarikern Pär Holmgren (MP) anklagar Tidöpartierna för att kroka arm med Polen och Ungern och blunda för klimatförändringarna.
Som bevis framhålls, förutom omstruktureringen i departementen, att man tryckt ctrl+f i Tidöavtalet och sökt på ord som ”biologisk mångfald” och ”allemansrätten” och antingen fått inga eller väldigt få resultat.
Men inget avtal kan vara heltäckande, och att exempelvis allemansrätten inte nämns är inte ett bevis på att regeringen inte värnar den – bara att det inte var en tillräckligt kontroversiell fråga för att behöva hanteras inom avtalets ramar.
Det är en typ av kritik som blir fördummande, och i kombination med det enormt höga tonläget, med hänvisningar till Polens och Ungerns undermåliga klimatarbete, rentav skrattretande. Främst med tanke på att en liknande omstrukturering, där klimat- och näringspolitiken samlats på ett departement, skett i Tyskland under ledning av De gröna.
Oppositionens jobb är att kritisera regeringen, men kritiken har större chans att bita om den vilar på solid grund. Det är dumt att ropa varg när statsråden knappt hunnit ta ett steg in på departementen.