Att slå larm om missförhållanden, om brister på sin arbetsplats borde vara en självklarhet.
– Alla som arbetar på medborgarnas uppdrag har en viktig uppgift att larma om missförhållanden, säger till exempel arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) till SVT Nyheter (3/3 2021).
Men alla larmar inte, alla vågar inte larma.
Uppdrag granskning skickade ut en enkät till 48 fackförbund inom LO, TCO och SACO. 35 svarade. Av dem uppgav åtta att rädslan för att påtala missförhållanden ökat de senaste åren. Endast ett fackförbund uppgav att rädslan minskat.
Visst kommer du ihåg Ingrid Leirnes. Hon som larmade om att personal gick till jobbet, trots förkylningssymptom, på den vårdcentral där hon arbetade. Hon som uppmanade allmänheten att på grund av smittorisken (= coronapandemin) undvika att söka vård där.
Hon gjorde precis vad arbetsmarknadsminister Nordmark anser att man ska göra: larma om missförhållanden på sin arbetsplats.
En hjältinna är född, eller? Nja, i varje fall inte i Region Västerbottens ögon. I stället blev det utskällning och omplacering. Sedermera har dock regionen konstaterat att de agerade fel. Ingrid Leirnes har fått ett skattefinansierat skadestånd på 65 000 kronor. Men ingen ursäkt.
En historia som lämnar kvar en bitter och besk eftersmak i munnen.
En annan bitter och besk historia är den som håller på att rullas upp på äldreboendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm, som drivs av det privata vårdföretaget Attendo.
Vårdbiträdet Stine Christophersen slog larm i Expressen om brister i vården under coronapandemin.
Tacken blev en utskällning och en skriftlig erinran.
Stine Christophersen är inte ensam. Flera anställda, och tidigare anställda, vid Attendo säger till Sveriges Radio Ekot (6/5 2021) att de tystats eller utsatts för vad de kallar repressalier efter att ha slagit larm om missförhållanden i äldrevården.
När media började rapportera gjorde Attendo en pudel värdig en hel kennel. Man drog tillbaka erinran och bad Stine Christophersen om ursäkt. Samtidigt som man uttryckte att deras agerande inte var i linje med företagets värderingar.
Vi lever mitt i en pandemi. När dessa rader skrivs hade 14 158 personer, som varit bekräftat smittade med covid-19, dött i Sverige.
Region Västerbotten och Attendo – och alla andra inom offentligt finansierad verksamhet – borde vara stolta och tacksamma över att de har anställda som slår larm, som vågar slå larm, som visar civilkurage, som påtalar missförhållanden.
Med tanke på hur Ingrid Leirnes och Stine Christophersen behandlats så verkar det inte vara så.
På Åklagarmyndighetens hemsida står det att läsa följande: ”Meddelarfrihet innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. Detta gäller i viss utsträckning även sekretessbelagda uppgifter. Undantag från meddelarfriheten gäller vissa allvarliga brott mot till exempel rikets säkerhet. Meddelarfriheten innebär dessutom att det är förbjudet att försöka efterforska källor.”
Frågor på det?
Nej, med ett litet förtydligande. För privat verksamhet, inom offentligt finansierad verksamhet, finns fortfarande en möjlighet att begränsa yttrandefriheten med hänvisning till lojalitetsplikten.
Men det vill Kommunal ändra på. Kommunals förbundsordförande Tobias Baudin: ”Det ska inte spela någon roll om du jobbar åt en privat eller en offentlig arbetsgivare. Du ska känna samma trygghet att larma om någonting är fel och arbetsgivarna inte ändrar på det. Det här är viktigt, för det är samhällstjänster och det är skattefinansierad verksamhet, oavsett vilken arbetsgivare du jobbar åt.” (Sveriges Radio 29/4 2021)
Tobias Baudin har alla rätt i den här frågan.
Det talas om transparens och visibilitet. Det talas om utbildningsinsatser. Det förklaras och bortförklaras. Ändå ligger tystnadskulturen som en tung, blöt, illaluktande yllefilt över stora delar av välfärdssektorn.
Är det inte privata företag så är det kommuner och regioner.
Visselblåsarna måste få bättre skydd. Det har regeringen insett. Ett förslag på en ny lag kommer innan sommaren. Det är bra. Men bättre vore att den kompletterades med en lagändring som på ett helt annat sätt än i dag likställer välfärdens olika aktörer.
Oavsett om välfärdsverksamheten är privat, regional eller kommunal är det viktigt att missförhållanden blir kända. Så att de kan åtgärdas.
Men minst lika viktigt är det att meddelarskyddet – förbudet mot efterforskning och repressalier – fungerar och respekteras.
Så är det uppenbarligen inte i dag. Men så måste det bli.