I augusti 1896 upptäcktes guld i Klondike i Alaska.
Året efter nådde nyheten USA. Guldsökare från hela världen sökte sig till Klondike. De flesta hittade aldrig något guld, åkte därifrån tomhänta. Fyndigheterna tömdes och området avfolkades igen.
Om gårdagens guldrush var en rush efter guld så är dagens en rush efter de innovationer som ska göra klimatomställningen möjlig.
Då riktades strålkastarljuset mot Klondike, nu riktas det mot Norr- och Västerbotten.
I Piteå tillverkar Sunpine allt från Svanenmärkt diesel till väldoftande parfym av tallolja, sulfatmassabrukens restprodukt. Där finns också Svevinds stora vindkraftsprojekt i Markbygden. I Boden (H2 Green Steel) och Luleå (SSAB) ska det produceras grönt, fossilfritt stål. I Skellefteå beräknas produktionen vid batterifabriken Northvolt att vara igång innan årsskiftet.
Siffran varierar. Några säger att 700 miljarder kronor ska satsas, andra säger 1 000 miljarder. Oavsett vilket så handlar det om gigantiska summor och gigantiska satsningar. Som en ren jämförelse: Att färdigställa Norrbotniabanan beräknas kosta 30 miljarder kronor.
Till gigantiska inustrisatsningar behövs det arbetskraft. Mycket arbetskraft. Inte bara till industrierna. Utan också till alla andra sektorer i samhället som behöver växa: skolor och förskolor, affärer, kollektivtrafik och annan samhällsservice.
Peter Larsson är regeringens samordnare för industriprojekten i norra Sverige. Han har förutspått att Norr- och Västerbotten behöver en befolkningsökning på 50 000, kanske uppåt 100 000 personer under de närmaste 10–20 åren.
Grete Solvang Stoltz är HR och hållbarhetsdirektör på statliga LKAB. Till Norr Media (10/5 2021) säger hon: ”Vi har inte haft någon befolkningstillväxt i Norr- och Västerbotten och arbetslösheten är en av Sveriges lägsta.”
Hon räknar med att det behöver rekryteras ungefär 25 000 personer de närmaste fem åren. Frågan är: Varifrån ska den arbetskraften tas?
Inflyttning från södra Sverige kan ge ett tillskott av arbetskraft. Men långt ifrån tillräckligt. Att dammsuga inlandskommunerna på lämplig personal hade varit fullständigt förödande ur ett regionalpolitiskt perspektiv.
Sverige måste helt enkelt lyfta blicken, titta bortom landsgränser. I klartext öka invandringen. Den som alla politiska partier, utom möjligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet, invrigt påhejade av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, vill minska.
Ännu ett talande bevis på att alltför många politiker och politiska partier ser på världen utifrån ett Stockholmsperspektiv.
Efter krigsslutet var tillväxten i svensk industri hög. Det uppstod brist på arbetskraft i industrin såväl som inom offentlig sektor. Detta gav upphov till en period av omfattande arbetskraftsinvandring. De kom framför allt från övriga Norden eller från andra länder i Europa.
Historien upprepar sig. Tack vare den helt nödvändiga gröna omställningen. Men nu är Pekka från Finland och Preben från Danmark ersatta av Anwar, tandläkare från Syrien, Kaspar, kock från Polen, och Ghassan, ingenjör från Afghanistan. Och de behövs.
Självklart ska det vara ordning och reda i invandringen. Naturligtvis måste integrationen förbättras. Givetvis måste utbildningsväsendet byggas ut så att utländska utbildningar och examina kan kompletteras. Med eller utan arbetskraftsinvandring behöver 50 000–100 000 nya invånare i Norrland någonstans att bo. Kompetensen behöver säkras.
Utan tvivel kommer det att ställa dagens samhälle inför en mängd problem och uppgifter som måste lösas. Men vad är altertaivet? Att norra Sverige ska återgå till en slumrande tillvaro, ses som tärande i stället för närande. Även om det till stora delar av helt felaktigt.
– Enda sättet är att fylla på med folk utifrån. Ingenting blir av om vi inte har en kraftfull invandring, säger Markus Gustafsson, styrelseordförande och delägare i mjukvaruföretaget Mobilaris (Norr Media 10/5 2021).
Tillsammans med Luleå tekniska universitet, Boliden, LKAB, Northvolt, Skellefteå Kraft och SSAB har de startar ett smarbetsprojekt. De ska samrabeta för att försöka lösa rekryteringsproblematiken till inustrierna i norr.
Men industrierna kan inte göra allting själva. Alla delar i samhället behöver samverka. Det krävs ett stort och aktivt statligt ansvar, inte minst vad gäller den nödvändiga infrastrukturen, och ett väl fungerande samarbete mellan näringsliv, regering, regioner och kommuner.
Låt inte de gigantiska, gröna industrisatsningarna bildligt bli som guldgrävarfebern i Klondike. Där de flesta kom hem utan något guld.
Varken klimatet eller samhället i stort har råd att låta de här industrisatsningarna stagnera.