Vi har hört det förut.
Ett existentiellt hot hänger över oss.
Omedelbara radikala förändringar av hela samhället är den enda lösningen.
Politikerna bryr sig inte.
”Klimatfrågan måste vara överordnad alla andra frågor”, och den som försöker komplicera diskussionen, genom att lyfta fram ett helhetsperspektiv, ”vägrar att ta till sig de sanningar ett enigt forskarkollektiv ställer sig bakom.”
Det är som om det är 2018, och det råder Gretafeber igen.
På ett sätt är det kanske så. I alla fall är det valår.
Lagom till att den värsta hysterin börjat klinga av, och medvetenheten om att det är väldigt få politiker som inte tar klimatfrågan på fullaste allvar, kastas vi tillbaka till den ensidiga och uppskruvade retorik som präglade klimatdebatten för fyra år sedan.
Den här gången är det Gudrun Schyman och ett antal likasinnade som håller i megafonen (Expressen 8/2 2022). Tillsammans har de bildat Klimatalliansen, ett nätverk som nu beslutat att ställa upp i valet i höst.
Partiet säger sig vilja ”söka allianser bortom den konventionella höger- och vänsterskalan” för att ”försöka förmå de politiska partierna att inse att vi lever i en klimatkris” och ”bygga nya allianser och koncentrera sig på klimatkrisen och de krav som ställs på förändring i samhället.”
Att den politik som presenteras har skarp slagsida åt vänster tycks inte bekymra företrädarna.
Klimatalliansen är dock inte ensamma om att vilja ställa upp i valet på en plattform byggd av tillväxtskepticism, domedagsprofetior och världsfrånvända idéer om att dra undan mattan för tillvaron så som vi känner den.
Samma idé har partiet Vändpunkt som startades av miljöpartisten Carl Schlyter 2019.
Vändpunkt menar bland annat att ”den rimligaste lösningen på olika miljöproblem inte är att elektrifiera vårt samhälle ytterligare eftersom alstringen av el kräver olika former av stora ingrepp i naturen.”
Det enda hållbara är alltså enligt partiet att gå tillbaka till ett samhälle så som det såg ut för 100 år sedan.
Det borde stå klart för alla och envar att det är en omöjlighet. Den utveckling vi haft i Sverige, och i flera andra delar av världen, och den förbättring av levnadsstandard och ökad livslängd som skett tack vare elektrifieringen, digitaliseringen och en utbyggd och välfungerande transportsektor, är varken möjlig eller önskvärd att backa.
I stället måste vi finna nya smarta lösningar och driva fram ny teknik som kan ersätta fossila bränslen och andra mindre hållbara metoder.
Att de etablerade partierna i aktivistpartisternas ögon inte agerar snabbt och hårdhänt nog är inte för att de inte förstår klimathotet, utan för att de måste ta hänsyn till de konsekvenser varje klimatåtgärd har och försöka parera dessa i den mån det går.
Vad som händer när man misslyckas går att skönja i den dieselkris som vi nu står mitt i, där livsviktiga transporter till sjöss, liksom lantbrukets överlevnad, hotas.
Sverige behöver klok klimatpolitik för både nutidens och framtidens människor, och en seriös klimatdebatt där man inte blundar för att inte ens inte forskarsamhället är helt och hållet överens om vilka åtgärder som är bäst.
Där hör partier som Klimatalliansen och Vändpunkt inte hemma.