Vi skriver november 1989.
Berlinmuren faller.
Själva sinnebilden för förtrycket i det kommunistiska Östeuropa blir en metafor för hela sovjetsystemets fall.
Men den bildliga muren mot väst hade börjat krackelera långt tidigare.
Många av oss, som börjar bli lite till åren komna, minns hur en kort, satt man med stor mustasch stod på barrikaderna och agiterade när arbetarna på Leninvarvet i Gdansk strejkade. Det var där det började.
Mannen med mustaschen var fackföreningsledaren, den legendariske antikommunisten Lech Walesa.
Vars CV flera år senare skulle komma att solkas ner av misstankar om att han varit informatör åt den fruktade polska säkerhetspolisen SB på 1970-talet. Walesa frikändes av en specialdomstol 2000.
Kommunistblocket hade förpassats till historieböckerna. Omvandlingen från diktatur till demokrati påbörjades.
Med facit i hand kan man konstatera att några länder lyckades bättre än andra. Främst Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien och Tjeckien har konsoliderat den sköra demokratin.
Medan länder som Ungern och Polen utvecklats i en auktoritär riktning.
Visst är det en ödets nyck att Polen, landet där allting en gång började, hamnar i samma demokratiska strykklass som Bulgarien, Rumänien och Kroatien. Allt enligt den amerikanska organisationen Freedom House.
Det har varit presidentval i Polen. Slutkampen stod mellan den sittande presidenten Andrzej Duda, som står nära det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa, och Rafael Trzaskowski, borgmästare i Warszawa, som tillhör det liberalkonservativa oppositionspartiet Medborgarplattformen.
Förenklat kan man säga att kampen stod mellan ett öppet och ett slutet Polen.
Det auktoritära Polen vann en knapp seger. Ett stort bakslag för dem som tror på ett starkt, enat Europa.
Med Andrzej Duda som fortsatt president pekar mycket på att Polens politiska utveckling kommer att fortsätta i en tidigare utstakad riktning med bland annat fortsatt ansträngda relationer med EU.
Det bådar inte gott i coronapandemins tidevarv när internationellt samarbete ät viktigare än någonsin.
Precis som i Vladimir Putins Ryssland och Viktor Orbáns Ungern har Lag och rättvisa, som kom till makten 2005, successivt stärkt greppet om landet. Partiet förtrycker media och enskilda journalister.
Polens public service-kanaler har förvandlats till ”nationella medier”. I klartext ett rent propagandaorgan för makten.
Utmanaren Rafael Trzaskowski hade med andra ord inte bara en sittande president att besegra.
Han behövde också ”tvåla till” den regeringskontrollerade statstelevisionen, som under hela presidentvalskampanjen fungerat som en väloljad propagandamaskin för Andrzej Duda.
Med tanke på förutsättningarna är den knappa segern för Duda anmärkningsvärt knapp.
Det jämna valresultatet visar på den djupa splittring som råder i dagens Polen. Den handlar inte bara om politik, om nationalkonservatism mot liberalare tankegångar, utan också om motsättningar mellan stad och land.
Det fanns förhoppningar om ett öppnare, mera västvänligt Polen.
Nu blev det inte så. Landets väljare valde protektionism och nationalism framför liberalism.
Men den knappa segern – ungefär 500 000 röster i ett land med över 30 miljoner röstberättigade – är en tydlig signal till landets styrande. De kan inte ignorera de miljoner väljare som röstade på Trzaskowski.
Kampen om vad Polens roll i Europa och i världen i fortsättningen ska vara är därmed långt ifrån avgjord.