Ibland känns det som om tiden hinner ikapp politiska förslag.

Som att politikens ”modernister” med tiden får rätt.

När de båda (på den tiden) folkpartisterna Stina Engström och Håkan Lindh i september 2005 föreslog att det skulle införas en läsa-skriva-räkna-garanti i Skellefteås skolor fanns det de som log i mjugg.

Att det var dumheter.

Att det inte behövdes.

De båda folkpartisterna tyckte att garantin skulle innebära att en elev som halkat efter skulle ha rätt till kompensatoriska och särskilt anpassade hjälpmedel, eller om nödvändigt ha rätt till en extra termin eller ett extra läsår.

Motionen lades till handlingarna.

Men på sitt sätt fick Stina Engström och Håkan Lindh rätt. Sedan 2019 finns det bestämmelser i skollagen om en garanti för tidiga stödinsatser vad gäller bland annat, just det, läsa, skriva och räkna. Rätt stöd i rätt tid.

Låt oss efter den korta inledningen vidga perspektivet. Från Skellefteå till att gälla hela Sverige.

De elever som gick i skolan i början av 2000-talet är vuxna nu. Många av dem har skolan och politiken svikit. De har inte blivit rustade för varken högre utbildning eller för arbetslivet. För livet som vuxen.

I veckan rapporterade Dagens Nyheter om att ”Unga brister i skrivförmåga” (26/8 2020). Utbildningsradion hade låtit opinionsinstitutet Novus genomföra två undersökningar om unga människors förmåga att uttrycka sig skriftligt.

Resultatet är nedslående. Minst sagt.

Nästan hälften av de tusen chefer som svarade på enkäten uppgav att de någon eller några gånger valt bort en arbetssökande i åldern 18–25 år, kvalificerad för jobbet, på grund av deras bristande skrivförmåga.

Nästan hälften av de universitets- och högskolelärare som svarade på enkäten uppgav att unga studenter är dåliga på att uttrycka sig skriftligt. Det har hänt att elever fått underkänt för att de inte klarat av att i skrift göra sig förstådda.

Att det är allvarligt och oroväckande är ett grovt understatement.

De unga vuxna som saknar ordets gåva, som inte klarar av att möta de krav som utbildningsväsendet och arbetslivet ställer på dem, kan naturligtvis göra någonting åt det. Men det innebär blod, svett och tårar. Bildliga sådana.

För att de barn som växer upp i dag inte ska hamna i samma situation måste vi alla hjälpas åt. Ansvaret för att de ska kunna läsa och skriva vilar tungt på skolan. Men än tyngre på föräldrarna.

Själv kommer jag från ett hem där ordet hade en central position. Mina föräldrar läste ofta och mycket för mig. När jag själv klarade av att läsa blev det Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga.

På högstadiet hade jag en lärare i svenska som tvingade oss att läsa Pär Lagerkvist (Hissen som gick ner i helvete ur Onda sagor) och Nevil Shute (På stranden).

Det väckte mitt intresse för litteraturen och i Lagerkvists fall även för konsten att formulera sig.

Nuförtiden blir det mest att hålla koll på nyhetsflödet, ögna igenom rapporter och analyser. De skönlitterära inslagen har med åren blivit färre. Samtidigt som det är balsam för själen att försvinna bort i en välformulerad fiktiv värld.

Barn är barn bara en gång, barndomen kommer aldrig tillbaka. Den finaste gåvan en förälder kan ge sitt barn är att förbereda det för vad som komma skall, för vuxenlivet med alla dess utmaningar.

Skolan har självklart ett ansvar för att ditt barn ska lära sig att läsa, men det finns mycket som du som förälder kan göra för att stötta och inspirera.

För klarar inte skolan av att förmedla de grundläggande kunskaperna i läsandets, skrivandets och räknandets svårt konst måste du som förälder finnas till hands. För ditt barn bästa.