I Sverige litar vi på varandra.
Vi har dessutom hög tillit till myndigheter och samhällsinstitutioner.
Som tack för det förtroendet har politiker och myndigheter i sin tur hög tillit till sina medborgare. Det skapas något av en win-win-situation.
Det är denna ömsesidiga tillit som ligger till grund för Sveriges strategi för att hantera coronapandemin. Vad som är rätt och vad som är fel vet inte ens forskarna. Vad vi däremot vet är att Sverige fått ta emot hård internationell kritik. Samtidigt menar Världshälsoorganisationen WHO att strategin kan representera en framtida modell.
Dag efter dag, alltid klockan två, har myndigheterna hållit pressträff, berättat om virusläget. Sverige börjar närma sig 3 000 dödsfall och 25 000 smittade.
Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten, har blivit rikskändis på kuppen. Rikskändis med högt förtroende.
Och med jämna mellanrum har statsminister Stefan Löfven (S) trätt fram. Upprepat mantrat för vår tid: Tvätta händerna. Res inte. Hosta i armvecket. Håll avstånd.
Land efter land stängde ner. Folk sattes i karantän. Men Sverige förblev öppet. Visserligen med restriktioner, men ändå öppet. Politiken och myndigheterna litade på undersåtarna. Räknade med att svensken i gemen skulle lyssna, visa vanligt sunt förnuft, common sense, folkvett, eller vad man nu ska kalla det.
Stockholmarna lyssnade, åkte inte till fjälls, stannade hemma under påsken.
Det var då det. April blev maj. Det blev varmare. Folk flockades på uteserveringarna. Soldyrkarna slängde sig i närmaste solstol. Slagsmål och ungdomsfylleri på valborgsmässoafton. Så även i Skellefteå. Det där med att hålla avstånd glömdes bort. Krogarna fylldes. När spriten gick in gick vettet ut, som det brukar heta.
Visst är det lite märkligt att Socialdemokraterna, som med divergerande emfas motarbetar privata initiativ inom till exempel vård, skola och omsorg, helt plötsligt vill få svenskarna att besegra ett dödligt virus med hjälp av förhoppningar och förmaningar om att göra som myndigheterna säger.
Nej, missförstå mig inte. Jag har inte synpunkter på hur Folkhälsomyndigheten handskats med coronapandemin. Hur ska jag kunna ha det. När inte ens den samlade forskarvärlden är överens vad som är rätt och vad som är fel. Det får framtiden utvisa.
Sverige, liksom resten av världen, står inför gigantiska utmaningar. Den som styr och ställer i dessa svåra tider måste hållas ansvariga för de val och prioriteringar som görs. Både under tiden och efteråt. De kritiska frågorna måste ställas av kritiskt granskande journalister.
För tillfället kommer regeringen förhållandevis lindrigt undan genom att hänvisa till forskning och vetenskap. Hur ser till exempel statsminister Stefan Löfven på det faktum att Sveriges har fler coronadödsfall än de nordiska grannländerna.
Långsamt, långsamt börjar Europa vakna till liv igen. Den tyska delstaten Bayern planerar till exempel att inom kort låta restauranger slå upp sina portar, och därefter även börja välkomna turister igen. På nationell tysk nivå väntas mindre butiker snart få tillstånd att återuppta sin verksamhet.
Om de svenska myndigheterna gjorde rätt, agerade förtjänstfullt eller inte återstår att se. Om svaret blir ja kommer tilliten till politiken och myndigheterna att minst ligga kvar på samma nivå, förmodligen öka. Om svaret blir nej kan Sverige snabbt närma sig situationen i många Sydeuropeiska länder där tilliten till ”pappa staten” är mer eller mindre obefintlig.
Förtroende får man inte, det förtjänar man.
Förtroende är både värdefullt och skört.