Vad ska vi ha biblioteken till?

Eller rättare sagt: Vad tycker de styrande i Skellefteå att vi ska ha biblioteken till?

De inledande frågorna är lika intressanta som de är aktuella i och med stängningen av biblioteket på Morö backe. Därmed har den sista biblioteksfilialen i Skellefteå försetts med lås och bom. Bortsett från Campusbiblioteket.

Det är en skam att inte kommunen har råd med denna filial som skänkt oss så mycket glädje, skriver signaturen ”Skelleftebo” på Norrans insändarsida (23/10 2021).

Ja, vad ska vi ha biblioteken till? För många kommuner har den frågan blivit allt svårare att svara på.

Så även för Daniel Sjögren (S), kulturnämndens ordförande i Skellefteå. Han hänvisar till effektiviseringskrav, ett lite finare ord för besparingar. Han pekar på satsningar som att göra kulturskolan avgiftsfri, på Skellefteå konsthall och på nya stadsbiblioteket.

Och så får vi veta att kulturhuset ligger ”väldigt bra till för alla som åker buss”.

Att ställa satsningar mot nerdragningar är ett gammalt, beprövat knep för att förta känslan av centraliseringar och effektiviseringar. Det kan handla om omsorgsboenden, om skolor och som i det här specifika fallet om en biblioteksfilial som ska stänga.

Nu står det där, kulturhuset. Ett bygge som fått utländsk media – som tidigare inte ens visste att det fanns en stad, en kommun som hette Skellefteå – att skriva om trähusbygget. Nu senast den engelska dagstidningen The Guardian med över 215 000 i upplaga.

Skellefteå har hamnat på kartan. Kommunledningen är att gratulera.

Men att The Guardian i positiva ordalag skriver om kulturhuset gör det inte lättare att ta sig dit om man har en funktionsnedsättning.

Det gör det inte lättare att ta sig dit om pengarna är slut före månaden är det.

För hur mycket det än satsas på Skellefteå konsthalls utställningsverksamhet, hur mycket man än ökar stadsbibliotekets öppettider så kvarstår ett nästintill odiskutabelt faktum: det är samhällets svaga som nästan alltid drabbas när det offentliga drar ner.

De offentliga biblioteken har i uppdrag att verka för läsfrämjande, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken har därmed en viktig funktion som mötesplats och som arena för det offentliga samtalet. Det som till vardags brukar kallas för demokrati.

Men låt oss för en stund backa bandet. Skänka Valfrid Palmgren (1877–1967) en tacksamhetens tanke.

Vem i hela friden var den där Alfhild Valfrid Matilda Palmgren Munch-Petersen?

Jo, hon var konservativ politiker. För drygt 100 år sedan blev hon en av de första kvinnorna att väljas in till Stockholms stadsfullmäktige.

Som specialist på biblioteksfrågor fick hon i uppdrag att utreda hur biblioteken kunde förbättras. Hennes slutsatser lade grunden för dagens svenska biblioteksverksamhet.

Efter ett idogt arbete och argumenterade fick hon 1928 lön för all möda när dörrarna till Stockholms Stadsbibliotek slogs upp.

Det är henne vi ska tacka för dagens bibliotek. Oavsett om det handlar om en liten biblioteksfilial på Morö backe, öppen två dagar i veckan, eller ett hypermodernt stadsbibliotek i ett ståtligt kulturhus. Båda är lika viktiga för att kunna försvara och förstärka demokratin.

Med ett nytt ståtligt kulturhus, ett landmärke för en kommun i medvind, hade många hoppas på lite satsningar på kulturen. Men icke.

Kulturnämnden har som alla nämnder ett effektiviseringskrav, skriver Daniel Sjögren i svaret på insändaren i Norran.

När de borgerliga partierna presenterade sitt budgetförslag ställde jag frågan: Ett nytt kulturhus, men jag ser inga satsningar på kulturen.

Nej, svarade oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M), vi gör inga särskilda satsningar på kulturen. Märkligt. Eller kanske inte.

I en tid där biblioteksverksamheten borde ha decentraliserats så centraliseras den i stället. Därmed har biblioteken successivt exkluderat de som har svårt att ta sig från stadsdelarna in till centrum.

En efter en har de lagts ner, biblioteksfilialerna i själva Skellefteå. De som finns kvar finns i Boliden, i Lövånger, i Kåge, i Jörn med flera orter utanför stan. Hur länge de får finnas kvar återstår att se.

Där handlar det inte bara om folkbibliotekens viktiga demokratiuppdrag. Det handlar också om viktiga samlingspunkter.

Alla kan inte ta sig till det ”stora” biblioteket i stan, skriver signaturen ”Skelleftebo”. Nej, så är det.

Samtidigt ligger det i den socialdemokratiska folkbildningstanken att kunskap väger tungt, men ska vara lätt att bära. Översätt det till att den ska vara lätt att komma åt. För alla. Det blir den med fler biblioteksfilialer, inte med mindre.