Det är nödvändigt med en ny socionomutbildning

Det räcker inte med förstärkta kunskaper om ungdomsbrottslighet för att förbättra socialtjänstens arbete.

Förhoppningsvis kan socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) skapa den socionomutbildning som behövs.

Förhoppningsvis kan socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) skapa den socionomutbildning som behövs.

Foto: Christine Olsson/TT Nyhetsbyrån

Ledare2022-11-03 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Socionomutbildningen behöver göras om.

Den menar den nytillträdda regeringen.

I Tidöavtalet kan man läsa: ”Socionomutbildningen reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment. Möjlighet till specialisering på ungdomsbrott införs i utbildningen. Särskilda forskningsmedel anslås till området sociala insatser mot unga i kriminalitet.”

Ansatsen är god.

Behovet av kunskaper om unga i kriminella miljöer är stort. Att dessa saknas hos socialtjänsten i många kommuner är allvarligt.

Dock är det inte bara inom fältet ungdomar och kriminalitet som det finns kunskapsluckor hos dem som de facto håller människors framtid i sina händer. Socionomutbildningen och i förlängningen handläggarnas kunskaper brister även på många andra områden.

När det kommer till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar till exempel. Eller anknytningsteori. Eller hedersvåld.

Exemplen är många. Nyutbildade socionomer upplever ofta att mötet med verkligheten blir en chock och att arbetsgivarens förväntningar på vad de ska kunna inte överensstämmer med det de fått med sig från universitetet.

Deras utbildning saknar både bredd och djup inom många områden.

I en debattartikel i Expressen (22/10 2022) skriver Michael Tärnfalk, lektor i socialt arbete vid Uppsala universitet, med anledning av det borgerliga förslaget: ”Socionomutbildningens brister har nu uppmärksammats vilket är utmärkt och ett första steg mot att framtidens socionomer får möjlighet att utveckla en kompetens och skicklighet som står i paritet med de svårigheter och problem myndigheten ansvarar för.”

Han påpekar samtidigt att den breda kompetens inom fält som juridik, rättstillämpning, rehabilitering, kulturkompetens, bemötande och samtalsmetodik, som är nödvändig, knappast erhålls genom en generalistutbildning på tre och ett halvt år: ”Den framtida socionomutbildningen behöver både rekonstrueras och byggas på med minst ett och ett halvt år, möjligen två år”, menar Tärnfalk.

Han får svar från ett antal forskare och lärare på socionomutbildningen vid Högskolan i Dalarna, som i stället för en utbyggd socionomutbildning vill se en möjlighet till specialisering i likhet med till exempel sjuksköterskeyrket (Expressen 25/10 2022): ”Sedan den nuvarande socionomutbildningens tillkomst har vi fått en alltmer specialiserad socialtjänst där socionomer kommer behöva mer specialistkompetens inom en rad olika områden. Vi anser inte att lösningen är att göra grundutbildningen specialiserad.”

Oavsett vilket, en längre socionomutbildning eller möjlighet till specialistkompetens, är det en av dessa två vägar som en reformerad socionomutbildning måste ta.

Att endast fylla på med innehåll om hur man möter kriminella unga räcker inte när det brister inom så många områden. Även om gängkriminaliteten är ett stort och växande samhällsproblem är det långt ifrån det enda.

Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) är en klok person.

Förhoppningsvis kan hon ta täten och med hjälp av företrädare för professionen och akademin påbörja arbetet mot en ny socionomutbildning där kompetens för att hantera ungdomsbrottslingar är en av flera delar som förstärks.