Skolan är som vädret.
Nästan alla har synpunkter på den.
Nästan alla vet vad som behöver göras.
Enligt skollagen ska skolan vara likvärdig. Alla elever har rätt till utbildning av hög kvalitet. Skolan ska dessutom arbeta för att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar.
Det är svårt att protestera mot de skrivningarna. Problemet är att verkligheten inte ser ut så. Den svenskan skolan är inte likvärdig. Det finns betydande kvalitetsskillnader. Det är inte okej.
Under långeliga tider har vänsterdebattörer – och många socialdemokrater – hävdat att det är friskolornas fel. Att om bara dörrarna reglades skulle det mesta lösa sig av bara farten.
Så är det självfallet inte. Problemet är I stället att de med jämna mellanrum uppblossande debatterna mer handlat om ideologi än om elevernas väl och ve.
På måndagen överlämnade utredaren Björn Åstrand sina förslag på hur skolsegregationen kan minska till utbildningsminister Anna Ekström (S). Det handlar till exempel om att verka för en allsidig social sammansättning av elever, ett gemensamt skolval och skolvalsystem och att föräldrar inte långt i förväg ska kunna ställa sina barn i kö till en eftertraktad skola.
Det finns en hel del som är både rimligt och vettigt i Björn Åstrands utredning. Inte minst att staten ska ta ett större ansvar för ökad likvärdighet i skolans resurser.
Det är bra. Men betydligt bättre hade det varit om han gått ett steg till och föreslagit ett förstatligande av skolan.
Det är precis som Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni säger till TT: ”Dagens decentralisering har inte levererat önskvärd likvärdighet.”
Nej, det har den inte. Det finns kommuner som varit beredda att satsa på skolan, och kommuner som inte varit det, i varje fall inte i lika hög grad. Lägg därtill kommuner som i större eller mindre omfattning använt skolan som en budgetregulator. I goda tider svängrum, i sämre tider svångrem.
Ett förstatligande löser förvisso inte skolans problem, men ger Sveriges elever i grunden likvärdiga förutsättningar, i varje fall ekonomiska sådana.
Svensk skola saknar inte utmaningar. Politiken måste ta tag i arbetsmiljön, både för lärare och elever. Klassrummen behöver på ett helt annat sätt än i dag spegla samhället. Skolans huvudmän behöver verka för en så allsidig social sammansättning av klasserna som möjligt. Det kan handla om familjesituation, om socioekonomiska faktorer och om migrationsbakgrund.
De populäraste skolorna, de som har fler sökande än antalet platser, ska kunna kvotera för att få en allsidig social sammansättning av elever. Det är rimligt. Hur denna kvotering ska gå till, vilka parametrar som det ska tas hänsyn till, är dock en fråga som långtifrån är färdigutredd. Lottning är till exempel ingen bra lösning.
Mycket i utredningen pekar åt rätt håll.
Annat gör det inte.
Som att elever som väljer en fristående skola ”bestraffas” med lägre skolpeng. Björn Åstrand vill ge kommuner rätt att göra avdrag på skolpengen för friskolor. En kompensation för de merkostnader kommunerna har för att i alla lägen kunna ta emot nya elever.
Om bara något år fyller friskolorna 30 år, den obligatoriska folkskolan är så sakteliga på väg mot 200.
Debatten om friskolor har pågått sedan 1990-talet, oftast utifrån ett ideologiskt, inte ett pedagogiskt perspektiv. Det är hög tid att sätta elevernas bästa i centrum. Det är hög tid att lämna den destruktiva debatten om ägarformer för att i stället fokusera på hur vi ska få en grund- och gymnasieskola i världsklass.