Det borde vara skördetid för Liberalerna, skrev Expressens ledarsida häromveckan (9/3). Partiet har fått rätt om kärnkraften och om Nato. Ändå straffas man i opinionsmätningarna.
När partiledaren Nyamko Sabuni talade på Liberalernas riksmöte i helgen (19/3) noterade hon något liknande. L har inte bara haft rätt om den ryska gasen och om kärnkraften som behövs för att tränga undan den, om att ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige tryggare, utan även om att försvaret behöver rejäla tillskott, något nu det råder bred enighet om. ”Det finns ett enkelt sätt att få morgondagens politik redan idag. Det är att rösta på Liberalerna den 11 september”, sa Sabuni.
Och då är det långt ifrån de enda frågor där Liberalerna varit tidigt ute, mött kritik men stått på sig – och fått rätt. Johan Pehrson, partiets rättspolitiska talesperson, var en av de första i svensk politik som varnade för den växande gängkriminaliteten och för att det offentliga saknar verktyg för att möta gängens rekrytering. Sabuni var själv del av den krets kring Lars Leijonborg som lyfte fram integrationsfrågorna i valet 2002, när problemen fortfarande var relativt små.
Då belönades partiet med 13,4 procent på valdagen. Nu leder den politiska dynamiken – inte minst kristidens samling runt de stora partierna – till att L ofta glöms bort. Det är inte alltid lätt att ha rätt. Men partiet bör inte misströsta. Förr eller senare belönar väljarna grundliga analyser och ihållighet framför snabba vändningar.
Man får kanske inte några röster på att man hade rätt 2002 (eller 2008, 2014 eller 2018), men mycket talar för att Liberalerna kommer att få rätt även om utmaningarna 2022. I skuggan av kriget i Ukraina och i efterdyningarna av pandemin är det ingen förutom L som pratar om integrationspolitiken. Men området fortsätter att vara mycket viktigt och i stort behov av politisk reformkraft. Här sammanstrålar samhällsekonomi med utbildningsfrågor, bostadspolitik, rättspolitik och migrationspolitik. Det är i utsatta områden som det mest behövs en vändning i skolresultaten och det är här de allvarligaste jämställdhetsproblemen finns.
Som riksdagskandidaten Mauricio Rojas – även han en del av den krets som satte frågorna på agendan för 20 år sedan – pekade på i sitt riksmötestal har Liberalerna inte bara den mest ambitiösa integrationspolitiken. Partiet är dessutom det enda som bidrar med en positiv och inkluderande vision på området, mellan 1970-talets utplånande multikulturalism och fördomsfull, etniskt fokuserad nationalism. Ett pluralistiskt samhälle kan, som Rojas uttrycker det, inte bara vara en ”en ansamling främlingar förenade av ett gemensamt pass”, utan måste bygga på ett gemensamt fundament av historia, kulturarv och språk.
Visionen om en liberal patriotism som ersättning för ett förfallet folkhem illustrerar varför Liberalerna behövs i svensk politik. Klok sakpolitik uppstår inte ur snabba utspel baserat på det senaste i nyhetsflödet, utan på genomtänkta analyser grundade i ideologi. Det är därför Liberalerna landat rätt i så många frågor, och det är därför de kommer att få rätt igen.